Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Återtåget från Torgau, sommaren 1637 - Banér i Pomern, hösten 1637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
såg de tyska generalerne ifrigt sysselsatta att tillknyta en säck, hvari
de stoppat den svenska hären, under det att Banér med sin värja
öppnade en utgång genom ett af säckens hörn. När det berättades för
Banér, huru de kejserlige skrifvit till Wien, att de hade honom i säcken,
sade han: »De hade mig der, men de glömde att knyta till».
Men huru mycket man än haft att utstå på detta återtåg från
Torgau, så väntades vida värre saker, hvilka i ännu högre mått
profvade männens mod, uthållighet och fasthet.
Banér i Pomern, hösten iàjj.
Efter föreningen med Herman Wrangel förgick hela Juli månad,
utan att någon fiende syntes till. Men äfven han hade lidit så mycket,
att han väl behöfde någon tids hvila. I Augusti kom Gallas tågande
och syntes vilja rikta sitt anfall mot Vor-Pomern. Hit gingo derför
Banér sjelf och Herman Wrangel, under det att Torstensson skulle
försvara Stettin och Adam Pfuel Hinter-Pomern.
I fiendens öfvermakt låg dock här den mindre faran, större var
den, som hotade med anledning af tillståndet i den svenska hären,
som hade att kämpa med nöd och brister af alla slag. Man saknade
pengar och krigsförnödenheter, men äfven födan. Verklig hungersnöd
stod till slut för dörren, och knektarne gingo i trasiga kläder och
barfota.
Under sådana förhållanden berodde det mer än någonsin på
härförarne att hålla modet uppe och ingjuta en anda af kraft och
förtröstan på bättre tider hos folket. Så skedde ock. Fienden, som kom,
blef afvisad, han gick bort och samlade krafter, ty äfven han hade
lidit och utstått mycket, men när han kom åter, gick det på samma sätt.
Först när Johan Banér lemnade Vor-Pomern och gick till landet
på andra sidan Odern, lyckades det bättre för Gallas. Tvänne
pomer-ske adelsmän begåfvo sig till honom och erbjödo sig att visa honom
en säker väg öfver Trebelfloden, bakom hvilken svenskarne försvarade
denna del af Pomern. De blefvo, som naturligt var, mottagna med
öppna armar, och så kommo de kejserlige in i Vor-Pomern, öfver
hvilket de utbredde sig, så att svenskarne vid årets slut icke der hade
mer i behåll än Stralsund, Anclam och Greifswald. Äfven
Hinter-Pomern öfversvämmades, så att hvad som var qvar af vår här stod i
ordets egentliga mening nedträngd till kusten.
Det var en förtviflans tid, men man visste dock, att motgången
lika lätt kunde skifta om till medgång, som lyckan kunde förbytas till
olycka, och Johan Banér och de som omgåfvo honom förlorade icke
modet.
Men ledo svenskarne, så led ock fienden i det utarmade landet,
der knappast bröd mer stod att få. Dels af hunger, dels af sjukdom
sammansmälte Gallas’ här till en fjerdedel af sin angifna storlek (60,000
man). Han drog sig derför tillbaka ur Pomern åt nordvestra Tyskland,
der han tog vinterqvarter. Det var i slutet af December 1637.
Men innan vi fortsätta krigstilldragelserna, böra vi omnämna trenne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
