Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Banér i Böhmen 1639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Banérs fälttåg 163g.
79
hos den svenska regeringen gjorde sig den grundsatsen gällande, att
kriget borde underhållas genom sig sjelft.
Denna grundsats framgick åter ur den stigande svårigheten att
anskaffa medel för de stora kostnader, som kriget kräfde. I allmänhet
skulle skonsamhet iakttagas mot protestanterna, det var regeringens
vilja, men bland dessa borde kurfursten af Sachsen undantagas. Han
hade sjelf dragit kriget öfver sig och borde straffas för sitt förräderi
och öfvermod. I enlighet dermed behandlades ock denne furstes
undersåtar, och hvad svenskarne lemnade orördt, det togs af hans
kejserlige vänner, så att nog fick han rika ämnen till betraktelser.
Samma öde väntade nu de kejserliga arfländerna. Det var för att
tvinga kejsaren till fred. Böhmen måste utstå de förfärligaste
lidanden. Flera tusen kloster, byar och slott lades i aska. Om aftnarna
såg man rök uppstiga i en vid krets från väl hundrade ställen.
Minnet af denna förfärliga tid fortlefver ännu i en folksång, »das
Schwe-denlied» (svensk-sången). Sträfvande skaror drogo äfven in i Schlesien
och Mähren. Med afseende på ställningen här är det betecknande,
att då kejsaren fordrade en utskrifning i Schlesien af hvar tionde man,
svarade innevånarne, att de för honom uppoffrat allt utom jorden,
hvarpå de stodo, och luften, hvilken de lika väl som de vilda djuren
måtte få andas. I stället att fordra deras lif kunde han »låta dem gå
i det elände, hvarpå han hittills varit frikostig nog».
Man kan deraf göra sig ett begrepp om hvad folket den tiden hade
att utstå, och det var sig temligen likt öfver allt i Tyskland, der
kriget gått fram sin blodiga gång. En gång bragtes detta ämne på tal
vid bordet hos Banér, som svarade: »Visserligen är det okristligt, men
de, som dertill gifvit mig befallning, må svara för detsamma inför Gud
och historien!» En sträcka af sexton mil öster ut från Prag
förvandlades i en ödemark, och ingenstädes mötte de kejserlige, hvilka för
öfrigt foro fram på samma sätt. Oenigheten mellan Hatzfeld och
Gallas var det, som hufvudsakligen hindrade alla kraftigare åtgärder.
Hvad vidare beträffar löftet om befrielse från de påfviskes förtryck,
så var det numera ett klanglöst tal i Böhmen. En mängd böhmiska
flyktingar funnos i den svenska hären, och de funno allt förändradt i
sitt fädernesland. Protestanterne hade utvandrat, och det långvariga
förtrycket, fortsatt oafbrutet under tvänne årtionden, hade förqväft
hvarje skymt af mod hos detta så frihetsälskande folk. Träffades
någon, som i hemlighet tillhörde den evangeliska bekännelsen, så vågade
han ej röra på sig.
Emellertid gick sommaren och man befann sig i September månad.
Hatzfeld lyckades då obemärkt af Banér öfver Eger komma in i
Meissen, och detta förmådde den senare att följa. Men sedan Hatzfeld
gått till Franken, återvände Banér till Böhmen och visade sig den 11
Oktober åter framför Prag.
Några dagar derefter anlände dit såsom kejserlig öfverbefälhafvare
erkehertig Leopold Wilhelm, kejsar Ferdinand III:s broder. Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
