Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Lennart Torstenssons fälttåg - Torstensson tillträder befälet - Torstenssons första fälttåg till hösten 1642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart 7orstenssons fälttag 1641.
87
af Oktober landsteg i Stralsund, och då fick han ett nytt anfall, så att
han icke förr än den 15 November 1641 kunde komma till hären.
Denna låg då vid Winsen i Westfalen.
Torstenssons första fälttåg till hösten 1642.
Tillståndet i hären var ytterst betänkligt. Man hörde officerare
till och med i Carl Gustaf Wrangels närvaro yttra, »att de ej mer ville
veta af någon svensk general». Grubbe, hvilken i egenskap af
krigsråd kommit till hären, betraktades med misstroende, kallades
»penn-fäktaren och räfven» och det var till och med fråga om att bemäktiga
sig hans person, en plan som dock genom Guebriant tillintetgjordes.
»Komme icke hjelpen snart» — skref han till Adler Salvius — »så
måste han löpa bort för att rädda lifvet.» Han måste höra, huru Pfuel,
infödd tysk, talade om fredens nödvändighet, om Tysklands sorgliga
ställning och sin egen afsigt att icke längre medverka till
fäderneslandets förderf, under det att soldaterne skreko, »att man sände dem
krigsråd, som de ej behöfde, men inga penningar och ingen
fältmarskalk.» Regeringen sjelf satte till och med i fiåga, »att fältmarskalken
ej skulle blifva hären mäktig», samt lemnade honom föreskrifter för
denna händelse. Han skulle då draga till sig »allt som var ärligt i
hären», försäkra sig om platserna vid sjökanten och förena sig med
Stålhandske, som hela detta år anfört den östra sidohären i Schlesien.
Tillika skulle han hålla ett vakande öga på Danmark, som hade sin
hand med i att förföra hären.
Emellertid afhjelptes första nöden genom Adler Salvius.
Fältmarskalken förde sjelf med sig en större penningesumma och 7,000 man
infödde svenskar, hvilket jemte hans högre anseende stäfjade det onda
i någon mån. Men strax i början på år 1642 visade sig missnöjet
ånyo, och en öfverste Seckendorf lät förleda sig af det listiga talet om
kejsarens längtan efter fred, om svenskarnes egennytta o. s. v., så att
han tillsammans med några andra inlät sig i hemliga underhandlingar
med fienden. Saken upptäcktes genom en kattunge, som i ett stall
framkrafsade några papper, hvilka befunnos vara Seckendorfs bref. En
trumpetare hade tappat dem i stallet, och så kommo de nu till
fältmarskalken i stället för till fienden. En ståndrätt blef genast hållen,
och öfverste Seckendorf dömdes till döden. »Genom detta exempel»
— skrifver Carl Gustaf Wrangel till fadern — »befästade han icke litet
sitt kommando. Mot de medsvurne åter beslöt han att icke anställa
några undersökningar, utan lemna dem tid, att de af sig sjelfva måtte
återvända till sin pligt. Dessutom drog han försorg om Seckendorfs
fru och oförsörjda barn i Erfurt, hvilka allramest gingo denne till
hjertat vid hans död.» Detta tilldrog sig i Salzwedel1).
*) Salzwedel ligger i Altmark vid Jeetze, en biflod som i nordlig riktning
infaller i Elbe. Sydost derom vid Milde, en biflod till Biese, hvilken utfaller i
Uechte, som likaledes i nordlig och nordvestlig riktning flyter till Elbe, ligger
Gardelegen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
