Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Lennart Torstenssons fälttåg - Torstenssons första fälttåg till hösten 1642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart Torstenssons fälttåg 1642.
komligt slagen och sjelf tillfångatagen, dödligt sårad. Han dog några
dagar derefter under svåra plågor. Men Schweidnitz öppnade sina
portar för segrarne.
I Glogau gjordes ett ansenligt byte af kanoner, krut, mjöl och
icke mindre än 3,000 hästar, något som kom svenskarne väl till pass,
emedan ett betydligt antal hästar — man sade ända till 10,000 —
gått förlorade under tåget till Schlesien, så att flere tusen ryttare voro
utan hästar. Genom hertig Frans Alberts tillfångatagande och död vann
man bekräftelse på de anslag, som af hertigens företrädare i det
schle-siska befälet, Arnim, anspunnits mot Sverige.
Arnim hade, sedan han lemnat den kursachsiska tjensten, lefvat
på sitt gods Boitzenburg norr om Berlin, till utseendet stilla, men i
sjelfva verket sysselsatt med att bilda ett förbund mellan Polen,
Danmark, Meklenburg, Liineburg och Lauenburg. Adler Salvius upptäckte
de hemlighetsfulla underhandlingarna, och från regeringen i Stockholm
erhöll han befallning att genom kommendanten i Wismar eller någon
annan förtrogen officerare »merbemälte Arnim ertappa och ombringa,
dermed sofvandes en gång hans ögon; den det förrättar vele vi med
en ansenlig belöning ihågkomma». Detta misslyckades emellertid, men
Arnim blef den 7 Mars 1637 öfverfallen på Boitzenburg och förd
fången till Sverige, der han en tid satt fången i Örebro och sedan i
Stockholm, hvarifrån han dock lyckades rymma på hösten 1638 och
undkomma till Tyskland. Här erbjöd han sig att upprätta en här mot
Sverige, blef återigen utnämnd till så väl kejserlig som kursachsisk
ge-neralissimus, men dog den 18 April 1641, hvarpå hertig Frans Albert
fick befälet öfver denna här.
Den 31 Maj 1642 dog hertig Frans Albert, och samma dag bröt
Torstensson in i Mähren och gick raka vägen på Olmütz.
»Kommendanten Miniati» — skrifver Torstensson till Carl Gustaf Wrangel —
»som låg der med 800 nyvärfvade tyska och polska knektar, har
visserligen med tillhjelp af borgerskapet tappert försvarat sig, men likväl
efter fyra dagars belägring blifvit tvungen att dagtinga samt den 5
Juni med besättningen aftågat.» Ett betydligt byte vans, icke mindre
än 50 kanoner, en stor mängd bly och krut samt 8,000 drägter för
fotfolk och ryttare. Staden måste erlägga en ansenlig brandskatt.
Med Olmütz hade svenskarne tillika vunnit fast fot i Mähren, och
den tappre Helmut Wrangel ströfvade med sina lätta trupper ända till
sex mil nära Wien. Men Torstensson drog sig redan den 7 Juni
tillbaka från Olmütz, der han qvarlemnade en stark besättning, och gick
åter in i Schlesien för att bemäktiga sig de öfriga vigtiga orterna der.
»Nu i dag (den 19 Juni)» — skrifver han i nyss anförda bref— »har
jag kommit hit till staden Brieg, hvarest befinna sig 1,500 man till fots
och två öfverstar, och skall jag göra mitt bästa.»
Men en hel månad låg Torstensson framför denna stad, utan att
vinna sitt syfte, och när Piccolomini nalkades, måste han bryta upp
från Brieg, skickade Königsmarck in åt Sachsen och drog sig sjelf in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
