Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Lennart Torstenssons fälttåg - Torstenssons första fälttåg till hösten 1642 - Slaget vid Leipzig den 23 Oktober 1642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
Brandenburg, der han uppkastade ett fältläger vid Neisses inlopp i
Odern, för att invänta förstärkningar från Sverige. Det var hög tid för
honom att åter kunna röra sig framåt, ty erkehertigen och Piccolomini
hade börjat belägra Brieg. »Med Glogau är det nu så vidt kommet»
— skrifver fältmarskalken till Carl Gustaf Wrangel, som kommit öfver
med förstärkningshären från Sverige — »att de äro redan med
hvarandra under vallen och kasta på hvarandra med stenar, så att de våra
ej kunna göra något utfall.»
Detta bref skrefs den 21 Augusti, och fyra dagar derefter skedde
föreningen med Wrangel, som kom med 4,000 man till fots och 300
ryttare. Nu bröt Torstensson upp mot Glogau, hvars belägring de
kejserlige måste upphäfva, sedan Torstensson lyckats finna ett tillfälligt
vad öfver Odern af samlad sand, som sköljdes bort af floden kort efter
sedan den svenska hären lyckligt kommit öfver.
Sedan Torstensson förgäfves sökt att från Schlesien flytta kriget
in i Böhmen, icke heller kunnat locka Piccolomini ned från
Riesenge-birges höjder, lemnade Torstensson dessa trakter och drog in åt
Sachsen samt började belägra Leipzig.
Slaget vid Leipzig den 23 Oktober 1642.
Torstensson hade äfven med detta sitt tåg och sin belägring af
Leipzig ingen annan afsigt än att locka fienden till strid. Carl Gustaf
Wrangel skrifver i ett bref till sin fader af den 23 Oktober och
omtalar de föregående krigsrörelserna allt ifrån Glogaus räddning samt
fältmarskalkens beslut, »då man såg att fienden ej hade någon rätt lust
att slåss», att gå till Leipzig »för att tvinga fienden till undsättning
och batalj».
Det lyckades också. Erkehertigen och Piccolomini kommo
antågande. Kurfursten skref nu i sin nöd till dem, liksom han elfva år
förut skref till Gustaf Adolf, och detta jemte faran för den vigtiga
staden förmådde de kejserlige att skynda till undsättning. Tagna fångar
berättade, att fienden gick rakt på svenskarne ej blott för att undsätta
staden utan äfven för att våga ett slag. »Derför» — heter det i det
nyssnämnda brefvet — »hafva vi i går (den 22 Oktober) lemnat vår
plats och ryckt till samma ort, der för detta kongl. maj:t, högloflig i
åminnelse, med Tilly haft en strid, och stält oss i slagordning.
Fienden följde och framkom till aftonen med hela sin här.»
Vi känna detta slagfält sedan striden mellan Gustaf Adolf och
Tilly. Den svenska hären intog nu ungefär den plats som Tilly
innehade vid slagets början, blott något mera åt vester och närmare
Breitenfeld, framför hvilken ort vår venstra flygel stod. Högra flygeln
deremot stod bakom Widderitsch. Framför slaglinien gick vägen från
Leipzig till Delitsch och något längre bort framför denna var skogen
Linkelwald. Det var på andra (norra) sidan om denna skog, som Tillys
slaglinie sträckte sig.
Vår här var uppstäld på vanligt vis, fotfolket i midten och
rytteriet på flyglarna, allt på tvänne linier. I första linien fördes venstra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
