Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Allmän öfverblick af ställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
Stockholm (i Januari 1644), att det icke blott var fråga om
vinterqvarter, utan om krig, och ett krig som Danmarks konung genom sina
prejerier, sitt öfvervåld och sina mot löften och förbund stridande
gerningar sjelf framkallat.
För att upptaga den kastade stridshandsken hade Christian intet
att bygga på utom sin flotta, som var hans eget verk och hans egen
tillhörighet, enär han byggt och underhållit henne med egna medel.
För öfrigt ville de högre stånden icke släppa till sina penningar till
behöfliga rustningar och de lägre stånden saknade medelDet
kejserliga sändebudet i Köpenhamn inberättade till sitt hof, »att rådet
tydligen mindre fruktade fienden än att se sin egen konung i vapen,
viljande hellre förtrampas af den förre än bringas i ordning af den
senare». Allt låg med afseende på kriget i lägervall. Man led brist
på öfvadt folk och på dugliga anförare, fästningarna befunno sig icke
i försvarsskick och inga förråd funnos.
Christian stod äfven utan bundsförvandter. Uladislaus i Polen
ville gerna börja krig mot Sverige, men polska riksdagen sade nej för
medlen, och så måste han blifva stilla. Ryssland hade dels förlorat
lusten för krig efter de sista motgångarne mot polackarne, dels vågade
det icke uppträda mot det segerrika Sverige. Grefve Waldemars
giftermål, om hvilket svenska regeringen talade i sitt bref till Torstensson,
blef ej af till följd af de olika trosbekännelserna. Den enda främmande
makt, som Christian borde kunna räkna på, var kejsaren, men
underhandlingarna om ett förbund mot den gemensamme fienden fördes trögt
och hindrades af båda furstarnes sträfvan att vinna erkestiftet Bremen,
kejsaren för sin broder, konungen för en af sina söner.
Men oaktadt allt detta förlorade icke Christian modet. Han
utvecklade en förvånande verksamhet, påminnande om yngre dagar och
en kraftigare ålder. Nu var han 67 år gammal och alldeles ensam.
Huru hade icke lotterna skiftats sedan 1613! Då stod Sveriges unge
konung så godt som ensam, omgifven af trenne fiender och utan
dugliga befälhafvare, utan understöd af adeln. Nu egde Sverige en
rikedom af dugliga befälhafvare, en öfvad och segervan krigshär, under
det att den danske kungen stod så godt som ensam och måste uträtta
allt sjelf.
Det gör ett godt intryck att se, med hvilken enighet och kraft
man gick tillväga i Sverige. Riksens råd föregingo med ädla
handlingar af oegennytta och fosterlandskärlek, och folket gick med glädje
att strida mot den hatade grannen, som vållat Sverige så mycket ondt
och aldrig ville sluta af med sina ränker. Helt visst bodde inom hvarje
svenskt bröst en tanke liknande den, som uttalades af Axel
Oxenstierna, då han sade: »Har konung Christian så länge och ifrigt
åstun-dat krig, så skall han nu också få det och det med besked!»
*) Jemför den skildring af tillståndet i Danmark vid konungens död, som
den svenske residenten Dueel hemsände till sin regering år 1649.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
