Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Allmän öfverblick af ställningen - Daniel Buschovius eröfrar Särna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kriget mot Danmark 164.4.
99
Axel Oxenstierna var själen i hela företaget, han hade ock
uppgjort planen, hvarför i en dansk smädeskrift med skäl yttrades, »att
tjurskallen hade satt sina båda horn i Danmarks sidor». Tjurskallen
var han sjelf, hornen voro Torstensson och den nu från sin fångenskap
hemkomne Gustaf Horn. Den senare skulle nemligen infalla i Skåne,
under det att Clas Fleming med stora flottan skulle sysselsätta den
danska, så att Horn måtte kunna med den mindre flottan af 60 lådjor
anfalla Seland oeh Torstensson antingen öfver de frusna Belten eller
med tillhjelp af en flotta, som Louis de Geer samlade i Holland, och
en mindre flotta af lådjor från Wismar äfven komma öfver till denna ö.
Det var en plan, värdig Gustaf Adolfs män och sin tids störste
statsman. Men utom dessa »tvänne horn», som sålunda utgjordes af två
härar och två flottor, en stor och en liten, för hvardera, således
inalles fyra — utom dessa samlades äfven folk utefter hela vestra
gränsen, ehuru man emot Norge hade för afsigt att endast gå försvarsvis
till väga.
Striderna åt detta håll blefvo i allmänhet af föga betydenhet, ehuru
Hannibal Sehested utvecklade en berömvärd verksamhet. Åtskilliga
sägner finnas om dessa strider. Vi vilja blott omtala ett af
krigsföretagen mot Norge, det som skedde från Dalarne under anförande af
kaplanen i Elfdalen.
Da?iiel Buschovius eröfrar Särna.
Enligt regeringens befallning sammankallade landshöfdingen i Falun
P. Kruse dalkarlarne till Mora och uppmanade dem att gripa till
vapen och göra ett infall i Norge, hvarigenom de skulle visa sig hafva
ärft sina förfäders mod och fosterlandskärlek. Stämningen bland
Dalkarlarne var också gynsam för företaget, men de ville icke hafva de
anförare, som landshöfdingen föreslog. »Hvem viljen I då hafva?» —
sporde han dem slutligen. »Jo» — svarade de — »få vi vårom Daniel,
så farom vi glade åstad»! Det var kaplanen i Elfdalen, Daniel
Bu-schovius.
Han var en hurtig, glad och frimodig man, från barndomen känd och
älskad af dalkarlarne och härstammade från den förste lutherske
kyrkoherden i Mora, som var hans farfader. Landshöfdingen villfor allmogens
begäran, och mäster Daniel efterskickades att infinna sig i Mora
prestgård. Han kom, men ville icke åtaga sig detta krigiska värf; »det
tillhörde icke hans embete att föra lekamliga vapen» — menade han.
Men då prosten öfver Österdalarne, 01. Andr. Dalekarlus, på
biskopens vägnar och landshöfdingen på drottningens uppmanade honom att
åtaga sig befälet, lydde han, och länsmannen förordnades till hans
biträde.
De skulle vända sig mot Särna, Idre och Hede bygdelag. Dessa
ligga i nordligaste ändan af Österdalarne, men lydde då under
Danmark eller rättare Norge. De skulle erbjuda innevånarne »gudstjenst,
lag och rätt så högt som någon tid de öfrige Sveriges undersåtar sker,
och kunde emot förmodan sådan välmening ingen plats hos dem finna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
