Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Sjökriget 1644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kriget mot Danmark 164.4.
103
ning. Den 1 Juni seglade stora flottan, 40 segel stark, ut från
Elf-snabben. Drottningen med sitt hof och en mängd rådsherrar voro
närvarande, äfvensom en mängd af Stockholms innevånare. Clas
Fleming var öfverbefälhafvare och under honom Clas Bielkenstjerna och
Åke Ulfsparre. En så stor och så väl rustad flotta hade icke lemnat
Sverige sedan konung Erik XIV:s dagar.
Den 16 Juni visade sig den svenska flottan vid Dragör utanför
Köpenhamn, men då kraftiga anstalter till försvar här voro vidtagna,
gick Clas Fleming söder ut nedåt Holstein. Här sammanträffade han
med Torstensson, ön Femern intogs och man förberedde som bäst en
landstigning på Fyen, då man fick underrättelse, att konung Christian
sjelf nalkades med sin flotta.
Christian kom med 40 skepp. Den 22 Juni bade han återkommit
från vestkusten till Köpenhamn, och inom 4 dagar voro skeppen
istånd-satta att åter löpa ut. Man afrådde den gamle kungen, men han
svarade: »Jag är af ålderdom för stel och ovig för landtkriget, jag vill
derför följa med flottan, på det hela efterverlden må finna, att jag
menat ärligt med mitt fädernesland!» Med den förklaringen, att han
i den blifvande striden ville segra eller dö — gick han ombord och
afseglade åter från Köpenhamn om morgonen den 27 Juni.
I en hafsbugt vester om Femern möttes de båda flottorna, och
striden blef både långvarig och blodig. Konung Christian visade i
handling, att det ej var tomma ord, som han yttrat vid afresan. En
kula träffade däcksbalken öfver en kanon, som konungen sjelf höll på
att rikta, och stycken och skärfvor af densamma kringflögo och sårade
och dödade flere. Konungen sjelf föll till däcket, och i första
villervallan trodde man honom vara död. Men han sprang upp, betäckt af
blod och ropade till de sina att icke förlora modet.
Det högra ögat var utslaget, venstra örat afslitet, inalles hade han
tjugutre större och mindre sår. Man ville föra honom bort, men han
sade: »Gud har ännu gifvit mig styrka att kämpa för mitt folk, så
länge en hvar gör sin pligt!»—och stödd på sitt svärd, med
ombundet hufvud, blef han stående på däck, ordnande striden och
uppmuntrande sitt folk.
I tio timmar varade striden, och icke mindre än fyra särskilda
gånger drabbade flottorna tillsammans. Må hända hade en afgjord seger
kunnat vinnas, om i det tredje anfallet, då Fleming ville begagna sig
af bestörtningen efter konungens sårande och den villervalla, som
uppstod efter amiralen Göran Winds död, Åke Ulfsparre hade följt honom
med sin afdelning. Men han uteblef. Nu måste Fleming söka att
komma undan öfvermakten. När han anföll för fjerde gången, inbröt
natten.
Då Fleming med sina skepp om morgonen kom till valplatsen,
var den danska flottan borta. Men äfven den svenska var till en stor
del skingrad. Fleming seglade till viken vid Kiel för att böta sina
skador. Hit kom kort derefter konung Christian med danska flottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
