Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Freden i Brömsebro den 13 Augusti 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredsunderhandlingar med Danmark 1643. 113
blifver realissime försäkrad1), vore icke ens att tänka på fred; men
orsaken, som mig hafver bevekt att gifva Eder gradus (steg) att stiga
så vidt neder, är ibland alla andra icke den ringaste, att jag väl
märker mestadelen af våra riksens råd vara fast uti en annan mening, än
både I och jag i det fallet vara kunna . . . Jag vill ingen beskylla,
men dock tror jag visst, att tiden skall göra mina ord sanna. I
kunnen väl besinna, huru svårt det skall mig falla att stränga på den
saken, som jag vet, att somlige väl funno rådeligt remittera, helst
emedan det skulle blifva ogilladt till äfventyrs af dem, som, der något
påkommer, billigt borde försvara de råd, som med deras samtycke voro
tagne; ty det skulle sedan heta, der det annorlunda än väl afginge,
att sådant spel vore begyndt allenast af några oroliga hufvuden och
genom min och andra fleres ambition vore fortsatt. Sedan skulle min
oskyldiga ungdom vara den beskyllning underkastad, att den icke varit
i stånd att fatta helsosamma råd utan hänförd af hersklystnad
hafva sådana fel begått; ty jag kan väl se min lott vara sådan, att om
något välbetänkt och flitigt göres af mig, så hafva andra deraf äran,
men der något försummas, som borde tagas i akt af andra, måste
skulden vara min.»
Man finner här drottningen visserligen fortfarande stå på
rikskanslerens sida, men likväl icke alldeles med samma mod och
förtröstansfullhet som förut. Hon synes liksom skygga tillbaka, och hon
nämner äfven orsaken dertill, dels ett parti inom rådet — der var i
sjelfva verket ett motparti mot det Oxenstiernska inflytandet —
dels ock fruktan för att utsätta sig för tadel, om allt icke ginge efter
förväntan. Men som hon nu gått för långt i yppandet af sin
tveksamhet inför den under trofast arbete grånade mannen, hvilken väl
kunde se lika långt som hon, anslår hon mot slutet af brefvet åter en
modfullare ton.
»Dock jag vill till Gud hoppas, att det skall allt gå väl af. Täcktes
hans gudomliga vilja gifva vår flotta vind, hoppas jag drifva verket så
vidt, att man till äfventyrs kunde hafva hopp något mera att erhålla.
Jag beklagar högt den ädla tiden, som så onyttigt löper sin kos, men
det står en intet till ändra, utan måste befallat Gud med hopp, att
hans gudomliga allmakt, som härtills så underligen hafver fört verket,
varder det ock i sinom tid förandes till en önsklig utgång.»
Till sist ställer hon sig helt och hållet på rikskanslerens sida. »Och
vill härmed låta eder förnimma, att när jag rätt tager edert råd i
betraktande, måste jag det helt och hållet godkänna och hafva eder saken
rekommenderad, på det I mågen göra vilkoren de bästa och säkraste
eder möjligt är. Eder flit, trohet och förstånd är mig nogsamt bekant;
der är jag alldeles utan sorg, att af eder något skall försummas.
Anförtror alltså denna traktats utgång i Guds och edra händer; beder
allenast, att I icke villen tröttas vid detta besvärliga arbete, utan aUtid
’) Genom landafträdelse från fienden.
Starbäck o. Bäckström, Ber. -ur Sv. Hist. V.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
