Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Fortsättning af Lennart Torstenssons fälttåg i Tyskland - Det kejserliga rytteriet förstöres vid Jüterbock - Slaget vid Jankow den 24 Febr. 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slaget vid Jankow den 24 Februari 1643.
119
Denna träffning har blifvit kallad »slaget vid Jüterbock».
Gallas med fotfolket och ett hästregemente, inalles knappt 2,000
man, stod qvar i Magdeburg. Framför denna stad lemnade
Torstensson Königsmarck, som allt sedan September varit vid hufvudhären. Sjelf
gick Torstensson åt Meissen.
Men i Magdeburg blef vistandet för Gallas och de kejserlige ytterst
svårt, vida svårare än för den kursachsiska besättningen, som innehade
staden vid hans ankomst och ännu låg qvar der. Sachsarne hade något
att lifnära sig med, de kejserlige intet, och de förre ville icke heller
dela något med sig. Man måste till slut äta hundar och kattor. Först
när vintern kom och de i Elben simmande isstyckena förstörde de
svenska broarne, kunde Gallas tänka på att slippa ut. Han utskickade
först smärre hopar, hvilka skulle smyga sig fram genom svenska hären,
och sedan uttågade han sjelf med återstoden. Det var den 23
December 1644. Men Königsmarck passade på och omkring hälften af den
lilla hären blef slagen eller tagen till fånga.
Med 1,000 man räddade sig Gallas in uti Böhmen. Det var sista
återstoden af den här, med hvilken han tågat in i Holstein för att der
innestänga Torstensson! Och med den förstörda hären var ock hans
anseende förstördt.
Dermed slutade året 1644. Den unga drottningen, som nu
tillträdde regeringen, såg, hvart än hon kastade blicken, idel segrar och
makt, medan fiendens både flottor och härar voro förstörda. Huru
väsentligt hade icke alla förhållanden förändrat sig på trenne årtionden,
om man jemför Christinas tronbestigning med faderns!
Slaget vid Jankow den 24 Februari 1643.
Med stora ansträngningar lyckades det kejsaren att åter få en här
på benen. Från Ungern kallades Götz med flera regementen, andra
uppsattes genom värfning i Österrike och från Baiern sändes Johan de
Werth med 3 eller 5,000 man. Äfven från Italien kom hjelp. Hela
hären räknade, när han var samlad vid Prag, 16,000 man.
Öfverbefälhafvare blef Hatzfeld. Gallas kunde ej nu mera komma i fråga.
Kejsaren med sin broder, erkehertig Leopold, kom sjelf till Prag.
Jungfrun Maria hade i en dröm lofvat honom segern, så att han var
full af mod, utfärdade flera stränga förordningar mot protestanterna och
sade till Hatzfeld kort och godt, »att han skulle våga ett slag och segra».
Det var, som man finner, en alldeles motsatt befallning till den, som
gafs Gallas, hvilken måst följa den grundsatsen att icke i ett fältslag
våga hela den kejserliga hären. Som emellertid erfarenheten visat, att
denna grundsats icke ledde till målet, ville nu kejsaren försöka
motsatsen.
Torstensson mönstrade sin här i början af Januari och inryckte
med 15,500 man i Böhmen, der han samlade de på olika vägar
tågande trupperna vid Kaaden vid Egerfloden. Derifrån bröt han upp
den 8 Februari och tågade utan hvila raka vägen till Glattau och
Oroche-witz rakt mot fienden. Denne gick kort före Torstenssons ankomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
