Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Carl Gustaf Wrangels fälttåg - Baiern ingår stillestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 s
Christina.
den franske statssekreteraren grefve de Brienne yttrade i ett bref till
franska ministern i Rom: »Fransmännens egen vapenlycka misshagade
dem, emedan den bidrog till Sveriges.»
Brytningen emellan Maximilian och kejsaren ledde emellertid till
underhandlingar om stillestånd, hvilka fortgingo under vintermånaderna.
Kejsaren sökte naturligtvis på allt sätt förekomma en sådan händelse,
men det lyckades icke. Stilleståndet afslöts den 4 Mars 1647 i Ulm.
Det gälde mellan Baiern och Köln å ena sidan, Sverige, Frankrike,
Hessen och kurfursten af Trier å den andra. Ur svenska regeringens
bref af den 27 Mars, hvari stilleståndet bifalles, »på vår ratifikation»,
får man en öfverblick af förhållandena.
»Vi hafva förstått vilkoren för stilleståndet» — heter det — »och
är dermed föga allvar. Likväl, då baierfursten är en utlefvad herre,
men hafver små och omyndiga barn, känner huset Österrike och kan
hända fruktar kejsarens förmynderskap . ..., men har stort afseende på
Frankrike, söker ock kanhända vår aff ec t i ön vid fredsslutet, att vi ej
skola yrka på återställande af Pfaltz.. . ., alltså kan ej skada, att I
sluten stilleståndet på vår ratifikation; men lagen, att han afväpnar.»
Såsom den svenska regeringen yttrade i brefvet till Wrangel
rörande kurfurstens föga allvar med stilleståndet, så visade det sig ock
snart, att dermed var föga vunnet. Det dröjde nemligen icke länge,
förr än hela saken blef omgjord, och faran för Sverige blef åter stor.
Sedan stilleståndet var slutadt, bröt Turenne upp mot Rhen.
Dervid tilldrog sig en händelse, som han icke förutsett. Öfverlefvorna af
hertig Bernhards här funnos i den franska hären och hade gjort
fälttåget under Turenne. De voro, som vi veta, ursprungligen uppsatte
för Sveriges räkning, ehuru allt efter nederlaget vid Nördlingen det
forna sambandet med Sverige var brutet och de nu under en följd af
år stått under franskt öfverbefäl. De hade emellertid icke glömt Sverige,
och nu ville de komma tillbaka under dettas fanor.
De voro i hög grad missnöjde med fransmännen, och när Turenne
nu skulle föra dem öfver Rhen, utbröt missnöjet i uppror. De vägrade
att följa och förklarade, att de ville återgå i Sveriges tjenst. Turenne
förmådde intet öfver dem hvarken med lock eller pock. De bröto upp
och tågade bort för att gå till Wrangel. Men hos denne voro de föga
välkomne. De voro nemligen kände ej blott för att hafva stora
anspråk, utan äfven för sitt sjelfsvåld och sin uppstudsighet. Derför
gjordes till och med från svensk sida allvarsamma föreställningar, att de
skulle återvända. Men det hjelpte icke. De hotade att öfvergå till
kejsaren, och så måste man till slut mottaga dem. De förenades med
Königsmarcks här, som stod i Westfalen.
Carl Gustaf Wrangel, som efter fransmännens borttågande gick
till Franken — det var i medlet af Mars — hade i början lycka med
sig. Enligt den instruktion, som regeringen sände till honom, »att
hufvudplanen ännu alltid skulle vara stäld emot den rätta hufvudfienden
kejsaren och hans förnämsta hjelpare baierfursten, dernäst på neder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
