Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Pfaltzgrefven Carl Gustafs fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pfaltzgrefven Carl Gustafs fälttag 1648.
*37
honom och ville tvinga honom att gifva sig fangen. Den unge fursten
uppehöll dock striden mot öfvermakten, dödande tre af ryttarne med
sin värja, tills några svenska ryttare hunno fram och räddade honom.
Länge tillbakahållen af förmyndarne, hvarom vi längre fram få
närmare tala, var det icke utan svårighet som han slutligen fick sin
önskan uppfyld. Till en början tjenstgjorde han som frivillig utan
något befäl, sägande sjelf åt Axel Oxenstierna, »att han ej ville befalla,
förr än han lärt att lyda». När det sedan efter ett halft års förlopp
var fråga om, att han skulle ingå i verklig tjenst, lemnade
förmyndareregeringen dertill ogerna sitt bifall. På Torstenssons förslag att han
skulle taga titeln af en tjenst för att lättare blifva utlöst, om han blefve
fången, tog Carl Gustaf titeln af ryttmästare vid lifkompaniet af
Torstenssons eget regemente.
Torstensson, som med varm tillgifvenhet omfattade den unge
tjuguårige fursten, ville att han skulle mottaga öfverstebeställningen vid det
kurländska rytteriregementet, men han vägrade. Regementet önskade
honom dock sjelft till öfverste, och några månader derefter gaf honom
Torstensson befälet öfver detta regemente. Såsom sådan deltog han
sedan i fälttåget mot Danmark samt i återtåget derifrån och i segrarne
vid Jüterbock och Jankow, hvilka han sjelf beskrifvit.
Efter återkomsten från kriget förblef han hemma under de två
följande åren 1646 och 1647. Hvad som i hufvudsaklig mån bidrog
dertill, var hans förhållande till den unga drottningen, hvars hand han
hoppades erhålla. Här är ej stället att omtala denna kärlekshandel;
blott det må nämnas, att i samma mån som hans frieri misslyckades,
i samma mån steg han uppåt i samhällsställning, liksom om
drottningen velat lemna honom en ersättning i de yttre utmärkelserna för
hvad hon nödgades beröfva honom i afseende på hans hjertas
önskningar.
I Januari 1648 utnämndes Carl Gustaf till generalissimus öfver
de svenska härarne i Tyskland. Han mottog sitt höga och
ansvarsfulla kall med mycken oro, såsom man kan se af hans bref. »Dessa
saker äro mycket betänkliga» — heter det i ett bref, som han skref
kort förr än han reste öfver till Tyskland på sommaren — »min lust
är icke att smickra mig med en tom ärelystnad, så att jag skall på
allt sätt söka göra mig snart af med mitt uppdrag, hvilket för mig är
fullt af faror.»
Han landsteg den 17 Juli på ön Ruden, förande med sig den
största förstärkning, som sedan Gustaf Adolfs död gått öfver till
Tyskland. Han tågade öfver Wittstock till Havelberg, hvarpå han följde
Elben uppåt. Men den oro och tvekan, hvarmed han åtog sig sitt
lysande uppdrag, ökades, såsom naturligt var, när han väl kom ut och
såg sig omgifven af alla dessa, hvilka äfven äldre och erfarnare
förmågor haft svårt att sköta. Han skref från Leipzig till sin fader den
10 September: »Jag har stort skäl att beklaga mig öfver min närva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
