Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Pfaltzgrefven Carl Gustafs fälttåg - Carl Gustaf framför Prag - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Westfaliska freden den t4 Oktober 1648.
141
stodo redan innanför vallarne. Carl Gustaf skrifver den 5 November:
»Anfallet för Prag har varit hårdt: vi hafva med våra stycken avancerat
trettio steg inom stadsmuren, hvarinnanför vi legat i fjorton dagar.»
Så nära målet, ökades naturligtvis ifvern både hos de anfallande och
försvararne.
Af ett annat bref från Carl Gustaf till svågern Magnus Gabriel
De la Gardie, skrifvet den 26 December, ser det ut, som om hatet
hos de senare gått ända till användandet af förgift. Åtminstone var
Carl Gustaf sjelf öfvertygad derom. Han angreps nemligen af en
sjukdom, som bragte honom nära döden. »Jag tackar min Gud, att jag
är borta från Prag» — skrifver han — »min kära svåger kan icke tro,
hvad jag der utstått hafver; alla tecken så väl som sjelfva materien
utvisar, att jag varit förgiftad.»
Slutligen närmade sig kejserliga trupper till ett antal af 8,000 man,
och för denna styrka vid sidan af det behjertade motståndet af stadens
innevånare, som nu naturligen skulle stegras till sin höjd, drog sig
Carl Gustaf tillbaka. Det var hans afsigt att förena sig med Carl
Gustaf Wrangel, men redan under tåget fick han underrättelse, att freden
ändtligen var afslutad.
Derigenom afskars hans fälttåg och han måste afstå från de lagrar,
han hoppats skörda. Men han gjorde det med glädje. »Freden, som
blifvit oss gifven under mitt befäl» — skrifver han — »är för mig en
evig ära, hvilken jag föredrar framför alla segrar i verlden.»
Den fred, som afslutade detta långvariga krig, fordrar sitt eget kapitel.
Westfaliska freden.
Huru efterlängtad än denna fred var till slutet, så var det länge
som man syntes föga stämd för att nedlägga svärdet och göra ett slut
på det elände, som hvilade öfver Tyskland.
I sjelfva verket var det blott en liten del af det egentliga Österrike,
som förblifvit orördt af kriget. Hela det öfriga Tyskland, der före
krigets utbrott allt stod i rik utveckling, var en ödemark. Städerna stodo
så godt som tomma, knappt en fjerdedel af deras befolkning fans qvar.
På landsbygden såg det lika illa ut. De osådda åkrarne voro
öfver-växta af ogräs och träd och man såg bönderna sjelfva draga plogen.
Hvad som icke blef ett rof för soldaterna togs af röfvare, under det
att vargar i stora hopar ströko öfver landet.
Sjelfva folket förvildades. Det är i allmänhet en besynnerlig
blandning af gudsfruktan, djuriska lustar och vildhet, som genomgår detta
långvariga krig. Man ser fältherren börja sin dag med bibelläsning och
man hör honom föra bibelspråk på läpparne, under det han på
aftonen är färdig att deltaga i de vildaste dryckeslag och utsväfningar,
under det hans soldater utöfva de förfärligaste våldsamheter för att
utpressa den sista skarfven af de olycklige, som råkat i deras händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
