Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Westfaliska fredén.
145
hvilka han haft tillfälle läsa under den tid, han setat i kansliet,
tillräckligt hafva lärt känna mannen och derför låta det gå oförmärkt
förbi, om ock någon inbilskhet visades. Man borde icke börja strid
om fåfänga ting och icke sveda allt, hvad ludet var. Mannen hade
ock sina många goda egenskaper samt redliga afsigter och stora
förtjenster om fäderneslandet. Hade han gifvit Johan någon
tillrättavisning, så hade det fuller skett i god afsigt.»
»Hvad detta nyligen uppkomna ordasätt caput legationis
beträffade, som nu så ofta omtalades, så visste han ej, hvad det var.
För hederns skull kunde det väl så benämnas, men sonen sjelf borde
icke mycket tala derom. Han och de andra ombuden vore kamrater
med lika makt och lika värdighet, fast på olika platser, och det vore
bättre ära än otidigt tvista om sådan fåfänglighet. Det misshagade
honom, att sonen ej vore allvarligare till sinnes, utan läte sig af
sådana småsaker uppröras. Slutligen kunde han icke gilla, att sonen
velat skicka Salvius förut till Osnabrück som sin skaffare, liksom om
ingen annan kunnat ställa bord och bänkar i ordning. Sonen kunde
för öfrigt vara öfvertygad om, att han (fadern) icke skulle lida, det
någon skymf tillfogades honom, och att han vore om hans heder lika
ömtålig som om sin egen.»
Sådana lärdomar och uppmaningar gaf den gamle sin son, nu
såsom städse tillförene seende i första rummet på fäderneslandets bästa.
Fredsunderhandlingarna här gåfvo honom ock samma bekymmer som
de föregående i Brömsebro och i Stuhmsdorf. Sverige fick ej allt hvad
det kunde hafva fått. Och nu som i freden med Danmark var det
drottningen sjelf, som stälde sig hindrande emellan fosterlandet och
dess fördelar.
Det skulle föra oss för långt att något utförligare skildra de långa
och vidlyftiga underhandlingarna på fredskongressen, dit äfven ombud
från de många tyska staterna emot kejsarens vilja ankommo,
hvarigenom otaliga tvister med ty åtföljande ränker uppstodo. Men vi vilja
något närmare följa förhållandet mellan Johan Oxenstierna och Adler
Salvius, emedan det är liksom inflätadt i fredsverket.
Rörande sjelfva ordningen af underhandlingarna, så blefvo genom
Sveriges och Frankrikes inflytande frågorna om dessa rikens
ersättningsanspråk företagna före eller i sammanhang med de öfriga frågorna
rörande Tysklands inre tvister.
Hvad Sveriges fordringar på ersättning beträffar, så ville Axel
Oxenstierna framför allt hafva hela Pomern, och sonen följde hans
åsigt. Men Salvius var af en annan mening och hade drottningen och
fransmännen bakom sig. Drottningen önskade uppriktigt freden.
Hennes ungdom, begäret att i lugn få. njuta af de fröjder, som hennes
kärlek till vetenskap och skön konst kräfde, slutligen känslan af det
ärofulla att hafva slutat detta långvariga och blodiga krig — allt detta
bidrog att hos den unga drottningen göra freden efterlängtad. Man
ser henne i sina bref till Salvius med hela en qvinnas värma uttala
Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. Hist. V. IO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
