Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Westfaliska freden den t4 Oktober 1648.
159
»Med det andra partiet skall jag mig så ställa» — säger
drottningen i samma bref — »att jag skall visa all verlden, att skulden
icke är hos mig (nemligen till långsamheten vid fredsverket) och skall
låta verlden se, att icke heller rikskansleren förmår allena röra verlden
med ett finger. Sapienti sat.»
En annan gång sänder hon Salvius en afskrift af grefve Johans
bref till henne sjelf. »I kunnen deraf döma» — säger hon — »hvad
mod han mot eder bär, men tröster eder dermed, att jag är med eder
mer än till freds och skall jag det innan kort i sjelfva verket bevisa
till edra missgynnares förtret.»
Vi kunna föreställa oss, hvilka bittra dagar Johan Oxenstierna
under sådana förhållanden framlefde i Osnabrück. Ännu djupare
trängde harmen och smärtan den gamle rikskansleren till hjertat. Men
huru ädel och värdig träder icke hans bild emot oss i denna
samman-hopning af vidrigheter, der drottningen syftade åt honom, äfven om
huggen föllo på sonen. Vi skola längre fram särskildt kasta en blick
på den store mannen i hans lefnads afton och få då bättre tillfälle att
framställa förhållandet mellan honom och drottningen. Här måste vi
företrädesvis följa fredsombuden.
Det ofvannämnda stränga handbrefvet från drottningen är dateradt
den i o April 1647. Frågan om Pomern var då afgjord på det sätt,
att de svenska ombuden afstått Hinter-Pomern. Det skedde i
November året förut och till Axel Oxenstiernas stora oeh rättmätiga
missnöje. »Han skulle icke hafva afträdt en tum af Pomern; Brandenburg
förtjenade ingen nåd och kejsaren var så försvagad, att han ingenting
förmådde uträtta.» — Dock skref han till sonen i sådana ordalag, att
denne kunde klaga, det fadern höll med Salvius. Det var i Januari
1647 som han måste för sonen bekänna, att han icke längre förmådde
skydda honom mot Salvius, »hvars lynne och fåfänga med åren och
äran tilltagit, kanske ock af andra än mera eggades».
Hvilka »grimaser» grefve Johan gjorde vid läsandet af
drottningens bref, känna vi icke, men det innehöll, som man säger, ord och
inga visor. Det rör hennes vilja med afseende på hvad som då
återstod för fredens afslutande. Det var hennes vilja, att de icke längre
sölade dermed, såsom dittills skedt vore. »Der annorlunda sker» —
säger hon — »så måga I se till, huru I det inför Gud, riksens
ständer och mig hafva till att försvara. Ifrån detta syftemål låter inga
äregiriga menniskors fantasier eder rubba, så kärt eder är min högsta
onåd att undvika och der I icke hafven lust att stå mig derför blek
och röder till svars. Då mågen I för visso veta, att hvarken
auctoritet eller stödet af höga slägter skall mig hindra att visa verlden det
misshag, jag drager till ett oförnuftigt tillvägagående.»
På detta bref svarade Johan Oxenstierna den 10 Maj och begärde
sitt afsked, bekännande att hennes skrifvelse gått honom nära till
sinnes. »Men den, som kommit eders maj:t att skrifva detta bref» —
yttrar han — »han skall, om jag honom finner, derför en gång stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
