Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Westfaliska freden den t4 Oktober 1648. 151
Damm och Golnow såsom den gräns, hvarutöfver de ej vidare ville gå,
»ej till en bondby eller en fots bredd».
Naturligtvis inverkade krigets gång på underhandlingarna. De
kejserlige hoppades ännu alltid en lyckans omskiftning, och när hon syntes
le mot dem, så steg modet. Så var det, då Carl Gustaf Wrangel efter
Baierns plötsliga uppsägande af stilleståndet måste draga sig tillbaka
till Westfalen. Svenska regeringen, som sett Torstenssons segrar tvinga
fienden til! allvar vid fredsverket, »hvarmed han förut allena spelat»,
såg då fredsunderhandlingarna så godt som hvila.
»Jag ser fredstraktaten hos eder hvila och föga annars drifvas än
pro forma» — skrifver rikskansleren till sin son. Han tyckte dock,
att de kejserlige dittills arbetat på att se och förfara extremas pacis
conditiones (fredens yttersta vilkor), utan att de beslutat sig för fred,
och att de ännu en gång ville försöka lyckan.
Wrangels och Turennes framgångar om våren 1648 verkade dock,
att till slut den sista stridsfrågan på fredsmötet, nemligen frågan om
penninge-ersättning för krigshären, afgjordes. Man hade till en början
fordrat en oerhördt stor summa, som väckte allmän harm inom
Tyskland. De svenska ombuden fingo äfven här befallning att så småningom
nedsätta summan till fem millioner. Men äfven detta var för mycket,
tills efter de svenska vapnens framgång under det sista krigsåret de
tyska ombuden gåfvo med sig.
»Vi hade fuller förmenat uthålla här något längre af kongl. maj:ts
soldatsens sak» — skrifver Johan Oxenstierna till Carl Gustaf Wrangel
— »men efter ständerna, sedan de nu äro färdige med Frankrike, ligga
oss dagligen an, att vi måtte underteckna fredsslutet, så kunna vi icke
utan kongl. maj:ts största tadel längre dermed utdraga.»
Detta bref skrefs den 13 Oktober. Dagen derpå, den 14 Oktober
1648, undertecknades det westfaliska fredsslutet.
Sverige fick genom detsamma följande besittningar:
Vor-Pomern med Riigen, vestligaste delen af Hinter-Pomcrn med
städerna Stettin och Garts vid Odern samt Damm och Golnow öster
om samma flod, de två öarne framför Haff Usedom och Wollin, så att
de tre utloppen af Odern beherskades af Sverige;
Wismar med amten Poel, en ö belägen framför Wismars hamn,
och Neukloster nordost om Wismar;
Erkebiskopsstiftet Bremen och biskopsstiftet Verden, hvilka nu
förvandlades till verldsliga hertigdömen, samt det till Bremen hörande
amtet Wilshausen, som låg skildt från det öfriga området. Dessa båda
hertigdömen omfattade hela landet mellan nedersta Elbe och Weser
ända upp till Hamburg vid den förra och Verden vid den senare floden.
I sjelfva verket hade Christina åstundat mera än detta, nemligen
det vid Wilshausen belägna biskopsstiftet Osnabrück, men mera af nyck
än af någon verklig tanke på Sveriges fördel. Hon ville nemligen gifva
det åt grefve Gustaf af Wasaborg, Gustaf Adolfs naturlige son. Det
lyckades icke, och grefven fick i stället Wilshausen samt 80,000 riksdaler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
