Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 s
Christina.
Alla dessa besittningar erhöll Sverige som län af tyska riket och
hade för dem på tyska riksdagarne tre röster.
Detta var, jemte de fem millionerna, af hvilka dock Christina vid
olika tillfällen efterskänkte ända till omkring två millioner, hvad Sverige
vann på sitt adertonåriga deltagande i detta europeiska krig. Det
sistnämnda fredsvilkoret eller att de afträdda besittningarna icke blefvo
svenskt land, utan erhöllos under tysk länshöghet, leder oss in på de
öfriga medlemmarna af ständerna i det tyska riket.
Sverige, lika väl som Frankrike, följde i afseende på dessa den
grundsats, att de skulle insättas i sin förra frihet. I det ofvananförda
brefvet af den 10 November 1645, som Axel Oxenstierna skref i
regeringens namn till de svenska ombuden, yttrar han: »Vi se, att kejsaren
söker draga alla de ärenden, som röra ständernas restitution, ifrån
fredsfördraget till riks- och kollegialdagar. Deraf skulle ständernas
undertryckande och slafveri oemotsägligen följa, och låta vi öfvertala oss
till vapnens nedläggande på sådana vilkor, så hafva vi sjelfve med
detsamma nätet öfver hufvudet. Söken att få Frankrike och ständerna
eniga i denna sak; förklaren, att ändock vi med största skäl fordra
vårt tillfredsställande af kejsaren och ständerna, så sätta vi dock det
förnämsta i ständernas väl grundlagda frihet.»
Sverige ville framför allt förekomma en fast sammanslutning af de
tyska staterna under kejsaren såsom sitt enda öfverhufvud. Derigenom
skulle i hjertat af Europa en sådan öfvermakt hafva uppkommit, att
jemvigtspolitikcn på betänkligt sätt skulle hafva störts. Att förekomma
detta var derför också en hufvudsak för Frankrike.
Till följd häraf blef i fredsslutet full landshöghet tillförsäkrad de
tyska riksständerna. De erhöllo till och med rättighet att ingå förbund
med främmande makter, blott det icke skedde »till rikets skada».
Förökandet af enskilda riksmedlemmars landområde bidrog ock i sin mån
att lossa bandet mellan dem och riksöfverhufvudet.
Bland de protestantiska furstarne erhöll kurfursten af Brandenburg
Magdeburg och Halbersladt samt Minden och Carn min 2); landtgrefven
af Hessen abbotstiftet Hirschfeld3) och grefskapet Schaumburg4) samt
en penningsumma. Meklenburg erhöll, i stället för Wismar,
biskopsstiften Schwerin och Ratzeburg\ Kursachsen Lausiiz och ett litet område
af erkebiskopsstiftet Magdeburg 5). Fredriks af Pfaltz son Carl Ludvig
återfick Nedra Pfaltz. Öfra Pfaltz fick Baiern behålla jemte
kurvärdigheten, hvaremot en ny sådan, den åttonde, upprättades för Pfaltz.
Ett litet område vester om Weser mellan Osnabruck och Lüneburg.
2) Ett litet område i Hinter-Pomern vid kusten midt för nordostliga spetsen
af ön Wollin.
3) Ett abbotstift mellan Hessen och abbotstiftet Fulda.
4) Ett litet område öster om Minden.
5) Beläget strax vester om Neder-Lausitz på gränsen till Brandenburg vid
staden Jüterbock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
