Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Drottning Christinas ungdom och uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i6o
Förmyndarnes inre styrelse.
man icke hos henne detta underbara, som när man mera obesväradt
kunde betrakta henne. Ett enda porträtt var icke tillräckligt att gifva
en föreställning om detta anlete, som så plötsligt förändrades allt efter
de olika sinnesrörelserna, att det från ett ögonblick till ett annat knappt
var igenkänligt».
»Vanligen syntes hon tankfull, men skiftade lätt och ofta uttryck,
likväl, hvilken förändring som än föregick inom henne, med
bibehållande af någonting lugnt och behagligt. Om hon någon gång ogillade
det, som man sade henne, hvilket ytterst sällan hände, gick det liksom
ett moln öfver hennes ansigte, hvilket, utan att vanställa henne, ingaf
betraktaren förskräckelse. Hennes röst var vanligen ganska ljuf, och
huru raskt hon än uttalade orden, så hörde man alltid, att det var en
flicka som talade. Hon förändrade någon gån g sin ton, men utan
tvång, så att den blef gröfre och starkare, än som tillhörde hennes kön,
men återkom småningom och omärkligt till det vanliga.»
»Hennes växt var något under medelmåttan, hvilket man föga
hade märkt, om drottningen hade begagnat vanliga fruntimmersskor,
men för att kunna röra sig mera beqvämt, så väl i sitt palats som
på fältet till häst eller fots, nyttjade hon endast skor utan klackar,
med enkla sulor af tunt svart maroquin, snarlika männens.»
»Om det är tillåtet att döma till det inre af det yttre uppförandet,
så hade hon en djup känsla för det gudomliga och en uppriktig
tillgifvenhet för kristendomen. Hon gillade icke, att man i de vanliga
vetenskapliga samtalen lemnade läran om nåden för att filosofera på
hedniskt vis. Det, som ej öfverensstämde med evangelium, ansåg hon
för grubbel. Hon inlade icke någon bitterhet, när hon talade om
olikheterna mellan de evangeliska och katolikerna J). Hon syntes mindre
bekymra sig om dessa svårigheter än om dem, som i allmänhet
filo-sofeme, hedningar och judar göra oss. Sin undergifvenhet för Gud
ådagalade hon i den förtröstan, som hon visade till hans beskydd, mera
än till allt annat; hon är för öfrigt ej ömtålig och söker icke att visa
sin andakt med yttre åthäfvor2). Intet beherskar henne mera än en
otrolig kärlek till en hög dygd, hvari hon sätter all sin glädje och sin
förnöjelse, och hvarmed hon förenar en ytterlig böjelse för äran och,
efter hvad man derom kan döma, önskar hon dygden i förening med
äran» 3).
»Det roar henne någon gång att tala som stoikerne om denna
höjd af dygd, som utgör det högsta goda i detta lifvet, och hon är
förunderligt stark i detta ämne. När hon talar med sina förtrogna
härom och framställer för dem det sanna värde, man bör gifva de
menskliga tingen4), så är det ett utomordentligt nöje att se henne
*) »Hon var aldrig lutheran.»
2) »Hon har aldrig varit smittad af denna sjukdom.»
s) »Detta är sant».
»Hon har aldrig gjort stort väsende deraf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
