Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Christinas förmyndare - Gabriel Gustafsson Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christinas förmyndare.
167
tuna, Calmarenäs och Sturefors, hade, likasom sin broder Axel,
studerat vid Upsala akademi samt jemte honom och en tredje broder
Christer, som dog ännu vid unga år, under ledning af deras
gemensamma lärare Isak Rothovius, åren 1598 — 1602 företagit en utrikes
resa, hvarunder de fortsatt sina studier vid akademierna i Rostock,
Wittenberg och Jena; hade efter hemkomsten blifvit anstäld vid Carl
IX:s hof och fått åtfölja honom under krigen i Lifland; hade
sedermera blifvit hertig Johans af Östergötland råd och kansler, år 1617
riksråd och hofmarskalk, följande året ståthållare öfver Stockholms och
Upsala slott, städer och län, samt för öfrigt varit bisittare i Svea
hofrätt och vice president derstädes, svenskt sändebud vid danska hofvet
åren 1622 och 1624, landshöfding och lagman i Westergötland samt
lagman i Dalsland. Han hade sålunda, innan han blef riksdrots,
utöfvat en ganska mångsidig och omfattande embetsmannaverksamhet,
som likväl hufvudsakligen varit egnad åt domarevärf, i följd hvaraf
han ock ansågs företrädesvis lämplig att bekläda rikets högsta
domare-embete.
Gabriel Oxenstierna saknade visserligen sin äldre broders
öfverlägsenhet och stora förmåga att leda andra, men i fosterlandskärlek,
arbetsförmåga och insigt i statsangelägenheter kunde han mäta sig med
honom. Till uppoffringar för fäderneslandet var han alltid villig, så
att till exempel då stilleståndet med Polen gick till ända 1635 och ett
nytt krig hotade derifrån, som gjorde det nödvändigt att ditsända en
svensk här, men penningar saknades, yrkade Gabriel Oxenstierna, att
»rådet skulle på egen räkning förskjuta penningar för att såmedelst
uppehålla verket», tilläggande att för egen del vore han färdig att
»lemna bort kannan från bordet och kappan från axlarna», och när i
rådet klagades öfver missbruket af adelns rättighet att å sina gods lemna
försvar åt bönder, som emot afgift till eller tjenst hos sin skyddsherre
undgingo utskrifning till krigstjenst, föreslog han upphörande af denna
adelns rättighet och yrkade, att utskrifningen skulle ske lika å
frälsejord som å skatte- och kronohemman. Han var för öfrigt genom sin
gladlynthet, sin foglighet och sitt vänliga, lätt tillgängliga väsende mera
allmänt omtyckt än någon bland de öfrige riksförmyndarne, hvarföre
han ock oftast anlitades, när kinkiga frågor skulle uppgöras mellan rådet
och ständerna. Inom regeringen var han en föreningslänk mellan sin
broder och sin svåger, den äfven ganska myndige och högt ansedde
riksmarsken Jakob De la Gardie, och inom rådet var han ett fast stöd
för brodern och hela Oxenstiernska partiet. Under broderns frånvaro
var hàn ock den, som hade största inflytandet, ehuru han vid åtskilliga
tillfällen klagade, att han ej kunde för sig vinna tillbörlig myndighet
och lydnad. Han afled den 27 November 1640 och är begrafven i
Tyresö kyrka, hvilken han låtit uppbygga. Han hade tre gånger varit
gift först med Marta Bielke, dotter af riksrådet Thure Nilsson Bielke,
så med Margareta Bielke, dotter af riksrådet friherre Clas Nilsson Bielke,
samt slutligen med Brita De la Gardie, enka efter riksskattmästaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
