Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Rådet - Rådet i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rådet.
183
Under Magnus Ladulås’ regering (1276 —1290) kommo äfven
lagmännen in i rådet, hvarigenom de förlorade sin förra betydelse af
folkets ombud och ledare, ehuru de bibehöllo sin egenskap af domare i
landskapen. Det stora anseende, i förening med betydande inkomster,
de egt under den föregående tiden, synes hafva följt dem äfven långt
efteråt, ty ännu på Christinas tid finne vi rikets högste embetsmän
tillika vara lagmän.
När jarlembetet upphörde, inrättades i stället af Magnus Ladulås
två nya embeten: drotset, rikets högste embetsmän, stäld i spetsen för
domaremakten och för förvaltningen af konungens och rikets slott,
gods, sakören och inkomster, samt marsk, som skulle »hjelpa drotset
att styrka lag och rätt i konungens ställe» och i krig föra befälet öfver
krigsmakten.
Under konung Magnus Erikssons minderårighet (1319—1332) blef
rådets vanliga benämning riksens råd i stället för konungens, och
drotsen, som stod i spetsen för rådet, kallade sig nu Sveriges rikes drots.
Enligt Magnus Erikssons landslag (1347) skulle konungen välja sitt
råd endast bland inländske män. Det skulle bestå dels af andeliga
och dels af verldsliga ledamöter. Endast erkebiskopen var sjelfskrifven
medlem deraf, men för öfrigt egde konungen dit inkalla biskopar och
andre klerker till obestämdt antal. De verldslige ledamöterne, som
skulle af konungen utses bland riddare och svenner, fingo ej vara flere
än tolf, men detta antal blef ofta öfverskridet. Rådsherrarnes pligter
synas af den ed, hvilken de voro förbundne att vid embetets
tillträdande aflägga och hvari de utfäste sig att råda konungen till det, som
de veta för Gud, honom och hans land nyttigt vara samt det ej
underlåta för veld, skyldskap, svågerskap eller vänskap; styrka honom till
iakttagande och befrämjande af rikets rätt med all deras makt, att han
må hålla alla de eder, han svurit riket, och folket de eder, det svurit
honom, samt ej uppenbara något, som konungen vill hafva hemligt,
eller som kunde skada honom eller riket. Rådet skulle således inför
konungen bevaka folkets rätt och bästa samt vara en motvigt mot
konungens godtycke, medan det, å andra sidan, borde biträda
konungen att gifva kraft åt regeringens beslut.
Rådets myndighet var under denna oroliga tid i ständigt
stigande. Under Magnus Erikssons minderårighet valdes ingen
riksföreståndare, utan riket styrdes af rådet, med riksdrotsen (Maths
Kettilmundsson) i spetsen, och år 1371 måste Albrecht i sin
konungaförsäkran medgifva de förutvarande rådsherrarne rättighet att sjelfva
inkalla nya ledamöter, hvarjemte konungen förband sig att »icke gå ifrån
riksens råds råde i hvad ärende det helst månde vara».
Konung Christopher utfäste sig i sin försäkran (1441) att icke i
rådet intaga andra än infödde svenske män och ingen utan riksens
råds eller åtminstone erkebiskopens, drotsens, Uplands-lagmannens och
tre rådsherrars begifvande; konung Christian I (1476) att icke förläna
slott och län utan riksens råds samtycke; konung Hans (1483) att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
