Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Rådet - Lars Kagg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rådet.
227
Regensburg, som hotades af 65,000 man österrikare och bairare under
Gallas’ befäl. Denna stads försvar mot en så öfverlägsen styrka utgör
glanspunkten i Kaggs krigarebana. Han afslog sju stormningar och
gjorde 462 utfall, hvarunder fienden förlorade 14,000 man, men de
belägrade ej öfver 1,000, och ehuru ingen undsättning afhördes samt
han sjelf blifvit sårad i bröstet och ännu ej var läkt från det sår i
halsen han fått vid Donaustaufs intagande, ville han dock ej uppgifva
staden, förr än brist på krut gjorde allt vidare försvar omöjligt, då han
betingade sig och besättningen fritt aftåg, samt hade genom detta
modiga försvar förvärfvat lika stort rykte, som om han vunnit en lysande
seger. Hans ännu oläkta sår gjorde det nu för honom nödvändigt att
få någon tids hvila, hvarföre han begärde och erhöll tillåtelse att
återvända till fäderneslandet.
Långvarig hvila fick han dock ej njuta, ty när det sexåriga
stilleståndet med Polen år 1635 ^^ ända och nytt krig här tycktes
förestå, sändes Kagg, befordrad till generalmajor, att åtfölja Jakob De
la Gardie, som erhöll öfverbefälet öfver de svenska stridskrafterna i
besittningarna närmast Polen; men sedan stilleståndet blifvit förlängdt på
ytterligare 26 år, fick Kagg vända tillbaka till Stockholm och, utnämnd
till krigsråd 1636, i krigskollegium biträda riksmarsken i anordningarna
för fortsättandet af kriget i Tyskland. Vid Banérs död var Kagg, jemte
Torstensson, i fråga att nämnas till öfverbefälhafvare, hvilket bäst visar
huru högt man skattade hans förmåga. Han var likväl sjuklig, likasom
Torstensson, och hade för sin afsägelse ett ytterligare skäl, som hedrar
hans hjerta. Kagg var en krigare ur Gustaf Adolfs skola och hade af
honom lärt att föra kriget menskligt. Det gjorde honom derföre ondt
att se det öfvervåld och de plundringar, de förvildade krigarne
öfverallt tilläto sig och hvilka han ej haft tillräcklig myndighet att förhindra,
helst den grundsats blifvit mer och mer allmänt antagen, att kriget
borde underhålla sig sjelft. Af sådan anledning hade han under sitt
föregående befäl i Tyskland vid flera tillfällen begärt att blifva derifrån
befriad, men rikskanslern hade vägrat, emedan Kagg var en alltför
duglig befälhafvare att kunna undvaras. Från att nu återvända till
Tyskland befriades Kagg, då Torstensson efter lång tvekan åtog sig
öfverbefälet, hvartill väl han ock, med allt erkännande af Kaggs duglighet
för öfrigt, var af dem båda den lämpligaste.
Kagg fick sålunda fortsätta sin verksamhet i krigskollegium, der
han företrädesvis hade befattning med sådana frågor, som rörde
befästningsärenden, i hvilket hänseende han äfven mest utmärkt sig under
krigen. Bland andra förbättringar, hvilka han under utöfning af sin
krigsrådsbefattning genomdref, var äfven en ganska betydande
tillökning i salpetertillverkningen, hvilken från att före hans inträde i
krigskollegium inbringa kronan endast 65 skeppund årligen, uppgick år 1641
till 300 skeppund, hvarigenom brist på krut, som för Kagg varit så
menlig vid Regensburgs försvar, icke vidare behöfde befaras vid
fosterlandets. Hans förtjenster erkändes ock af förmyndarestyrelsen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
