Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Riksstyrelsen i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 8
Christina.
början af tyska kriget Gabriel Oxenstierna i bref till sin broder,
kanslern, klagade: »Landet är så utblottadt, att det synes någorlunda vilja
luta, och hvar det ännu ett år eller tu skall continuera, så må vi väl
säga, att vi hafva vunnit land af androm och derutöfver ruinerat vårt
eget.–Handeln ligger så godt som helt nere och landet är så
blottadt på folk, att man kan resa genom tre à fyra socknar och icke
finna en enda dräng.» Dessa förhållanden hade under krigets fortgång
blifvit ytterligare förvärrade, och i följd deraf var tyska kriget
ingalunda gilladt af den större allmänheten inom Sverige, hvilken ej kunde
inse eller bedöma dess vigt eller nödvändighet, men såg landets stora
och för alla högst känbara uppoffringar leda till nytta endast för
några få af adeln eller krigsbefälet, som riktades genom förläningar eller
krigsbyten, under det Sveriges fredliga befolkning mer och mer
utarmades. De lysande framgångarna och i synnerhet vördnaden och
kärleken för den store konungen hade dock, så länge han lefde, hållit
missnöjet tillbaka, men efter hans bortgång blef ropet på snar fred och
minskade skattebördor allt mera högljudt. Missnöjet underblåstes
ytterligare af utskickade från den polska grenen af Wasa-ätten, som nu
trodde tiden vara inne att söka bereda sig återinträde å Sveriges tron.
Man utspridde bland allmogen, att en af Sigismunds söner vore villig
att antaga lutherska läran, om han utsäges till konung i Sverige,
hvarefter detta, i nära förbund med Polen, blefve så mäktigt, att det lätt
kunde tilltvinga sig en snar och förmånlig fred. Detta rykte troddes
flerstädes, särdeles i Finland och Småland, der man inbillat allmogen,
att Gustaf Adolf sjelf utsett en af de polska Wasa-ättlingarne till sin
efterträdare. Man fruktade också fredsbrott både från Polen och
Danmark, och ställningen försvårades ytterligare genom söndringar både
inom ständerna och rådet, synnerligast som regeringssättet ännu var
obestämdt och rådet endast tills vidare utöfvade styrelsen. Att denna
ej i längden kunde utöfvas af en så talrik församling, insåg man
visserligen, men man var deremot icke ense, huruvida en riksföreståndare,
såsom förut varit vanligt under svenska regenters minderårighet, eller
ett utskott af rådet borde träda i spetsen för styrelsen. Mot en
riksföreståndares tillsättande förekom, att Axel Oxenstierna, som till en
sådan befattning varit den lämpligaste, ej var böjd att öfvertaga
densamma, då han derigenom skulle utsatt sig för alltför mycken afund,
samt att pfaltzgrefve Johan Casimir, som för öfrigt kunnat ifrågakomma
till denna värdighet, såsom inom Sverige den närmaste manlige
anför-vandten till svenska konungahuset, icke önskades af rådet eller adeln,
som befarade, att han ej skulle söka sitt stöd hos den, utan hos de
ofrälse stånden. Man stannade således vid den senare utvägen, och
vi hafva förut visat, huru rådet på Oxenstiernas inrådan beslöt föreslå
ständerna, att enligt det af honom författade och af Gustaf Adolf gillade
utkast till regeringsform, styrelsen under den unga drottningens
minderårighet skulle uppdragas åt innehafvarne af de fem höga riksembetena.
Vid den riksdag, som hölls i Stockholm från den 15 Februari till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
