Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Riksstyrelsen i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksstyrelsen j aClmanhtt.
229
färdades kallelse till landshöfdingarne att med två adelsmän från hvaije
lagsaga infinna sig i Stockholm den 10 Mars 1635, då äfven
erkebiskopen, biskoparne och superintendenterne i Sverige och Finland samt
två ombud för hvardera af städerna Stockholm, Upsala, Göteborg,
Norrköping, Åbo och Viborg skulle inställa sig i hufvudstaden.
Under tiden hade sändebud afgått till Preussen för att med
polska ombud börja underhandlingar om fred eller stilleståndets
förlängande, och de punkter, hvilka dessa sändebud meddelat regeringen
rörande fortgången af underhandlingarna, blefvo nu lemnade
utskottsriksdagen till besvarande. Det skedde i ett betänkande af den 18
Mars, hvari yttrades, att, om det för vinnande af stadig fred med
Polen blefve nödvändigt afstå hela Preussen utan penningeersättning
och nöja sig allenast med Lifland, så vore sådant »tilldrägligare» än
att riket skulle invecklas i ett nytt krig. Kunde åter endast ett
stillestånd vinnas, så borde hamnarne behållas, med någon nedsättning i
tullafgifterna, och inginges stilleståndet på längre tid, så kunde några
af orterna inne i Preussen återgifvas.
Rustningarna fortsattes härefter samtidigt med underhandlingarna,
men kronans inkomster inflöto trögt och voro merendels på förhand
tagna i anspråk. Dessutom hade svårigheterna ytterligare ökats genom
missväxt, brist på mynt i dagliga rörelsen, bristande förtroende till
kronans förmåga att uppfylla ingångna förbindelser samt ringa
afsättning å koppar, som dittills varit en af de vigtigare inkomstkällorna.
Regeringen och rådet lemnade åtskilliga försträckningar af enskilda
tillgångar och man måste slutligen tillgripa den i regeringsformen
förbjudna utvägen att förpanta kronans gods; men i alla fall var
krigsutredningen så otillräcklig, att marsken, som skulle föra befälet öfver
den utrustade hären, förespådde, det han komme att föra trupperna
till slagtbänken. Penningebristen så väl som nya förfrågningar från
underhandlarne gjorde det slutligen nödvändigt att sammankalla en
allmän riksdag, hvarvid landshöfdingar och biskopar i särskilda
skrifvelser anmodades i hemlighet och försigtigt så bedrifva, att till
riksdagsmän ej utsäges »de som fram tålige äro och ringa besked med sig
hafva», utan »de som äro fäderneslandet väl affectionerade och af
förstånd och gemüth tjenlige».
Innan riksdagen hann sammanträda, hade stillestånd med Polen
blifvit den 2 September afslutadt på 26 år, ehuru med uppoffring af
de preussiska hamnarna, hvilket skett mot Oxenstiernas uttryckliga
föreskrift och hvaröfver han ock uttalade det skarpaste ogillande. Inom
Sverige åter mottogs underrättelsen om stilleståndet med lifligaste
tillfredsställelse, och de, som afslutat detsamma, blefvo högligen prisade.
Riksdagen, som sammanträdde i Stockholm den 22 Oktober,
godkände utan svårighet de af Oxenstierna i så hög grad klandrade
vilkoren för stilleståndet med Polen. Den yttrade sig äfven rörande
tyska kriget så obestämdt, att regeringen kunde ingå fred på snart sagdt
hvilka vilkor som helst, under det Oxenstierna ifrigt påyrkade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
