Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Riksstyrelsen i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 8
Christina.
visade, att kanslern nu rätt väl behöfdes hemma, och då genom Banérs
segrar ställningen i Tyskland blifvit betydligt förbättrad, beslöt
Oxenstierna att på sommaren 1636 återvända till fäderneslandet, från
hvilket han nu i nära 10 år varit aflägsnad, samt lemnade inseendet öfver
angelägenheterna i Tyskland åt Sten Bielke, biträdd af Adler Salvius.
I Stockholm var sedan den 30 Maj en utskottsriksdag samlad att
med regeringen och rådet öfverlägga om vilkoren för att genom en fred
få slut på tyska kriget; om förnyandet af förbundet med Frankrike,
derest fred ej kunde erhållas; om åstadkommande af en likformig
kyrko-och skolordning samt om utvägar för städernas upphjelpande.
Förhandlingarna rörande dessa öfverläggningsämnen gingo långsamt, då
man inom regeringen och rådet ej varit fullt ense rörande desamma,
och således något bestämdt förslag ej från dess sida blifvit framstäldt.
Man drog äfven med afsigt ut på tiden i afvaktan på kanslerns
förväntade hemkomst, hvilken inträffade den 13 Juli 1636, då han å
Södermalm högtidligt mottogs af adelns samtliga vid utskotts riksdagen
närvarande ledamöter, af presterskapet samt af hufvudstadens borgmästare
och råd. Sedan han den 15 Juli inför rådet gjort reda för sina
em-betsåtgärder i Tyskland och följande dagen intagit sin plats i
regeringen, visade denna snart en helt annan hållning. Han yrkade, att
regeringen framför allt borde uppträda med enighet och kraft, aldrig föreslå
ständerna något, som ej på förhand vore fullt genomtänkt och bestämdt,
samt väl rådfråga dem om, men ej huru; invigde man dem i
enskildheterna, så skulle de snart växa regeringen öfver hufvudet. Kanslern
gick ock så beslutsamt till väga, att mötets beslut blef högst undfallande
och visade till fullo hvilken ökad styrka regeringen vunnit genom
Oxenstiernas personliga inflytande.
Ännu mera röjde sig detta under mellantiden till nästa riksdag.
Till ny utskrifnings beviljande hade dittills alltid ansetts erfordras
beslut å allmän riksdag, men nu genomdref kanslern utskrifning af hvar
tionde man å krono- och skatte- samt hvar tjugonde å frälsehemman,
endast efter inhemtande af ett yttrande från tillkallade
kollegiitjenste-män och andra adelsmän i Oktober—November 1636, hvarefter
landshöfdingarne och biskoparne anbefaldes att med häradshöfdingarnes och
socknepresternes biträde »saken ständerna och allmogen rätt föredraga
och uttyda samt till oförtruten välvillighet hjelpa att disponera».
Dessutom skulle adeln länsvis sammankallas och öfvertalas att fortfarande
afstå från sin tullfrihet, för beredande af tillökning i statsinkomsterna.
Så djerfva steg hade förmyndareregeringen dittills aldrig vågat. Också
anmärkte franska sändebudet d’Avaugour, att kanslern måtte vara
mäktigare i Sverige än någon konung, då han tillät sig på detta sätt gå
ständerna förbi. Under hela året 1637 hölls intet allmänt möte, utan
man åtnöjde sig att landskapsvis utverka gärdernas och utskrifningens
fortfarande. Man insåg dock, att ett sådant förfarande ej kunde i längden
fortsättas utan ingrepp i svenska folkets urgamla rättigheter, och så
utfärdades i Oktober 1637 kallelse till en allmän riksdag i början af följande året
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
