Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Kansliet och landtstyrelserna - Väganläggningar - Skjuts- och gästgifveriinrättningen - Postinrättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kansliet och landtstyrclserna.
il I
staf Adolfs regering, blefvo nu ytterligare fullföljda. De förnämsta
vägar, som under förmyndarestyrelsen uppröjdes eller nyanlades, voro
de från Vermland till Vestergötland och Nerike, från Venern och
Hjelmaren inåt bergslagerna i Vermland och Vestmanland, från det
inre Småland åt Kalmar samt den norrländska strandvägen, som
fortsattes till Piteå, hvarifrån en biväg röjdes uppåt Lappmarkerna. Dock
voro vägarne ännu icke beräknade för större åkdon, emedan de flesta
resor fortfarande skedde till häst. De gingo också icke synnerligen
fort, ty från Kalmar till Stockholm behöfde franska sändebudet d’Avaux
i December 1634 tjugu dygn.
Skjuts- och gästgifveriinrättningen var emellertid en af
förmyndarestyrelsen vidtagen, ganska nyttig anstalt för resandes befordran och
förplägning, hvarför dessförinnan var mycket illa sörjdt. Gästgifverier
voro ganska få, äfven vid de större stråkvägarne och i städerna, så
att friskjutsen ofta var enda utvägen för den resande att fortskaffa
sig, hvilken han med lock eller pock måste bereda sig genom
läns-eller fjerdingsmannen. Detta besvär var onekligen ett af de mest
betungande för allmogen, men tillika svårast att undanrödja, utan att
träda andra samhällsklassers häfdvunna rättigheter för nära. Det var
också en stående riksdagsfråga under denna tid. Sedan rådet under
året 1632 öfverlagt med adeln om taverners (gästgifvaregårdars)
uppbyggande och en allmän skjutsfärdshjelp, utfärdades i December 1632
en befallning till flere ståthållare att vid de större vägarne låta
anlägga gästgifvaregårdar på iV2 à 2 72 mils afstånd från hvarandra,
samt tillhålla allmogen att hjelpa till med nödiga byggnader. Detta
föranledde dock missnöje och klagan å allmogens sida, och under de
följande riksdagarna förekom frågan ständigt å nyo, utan att leda till
någon påföljd, emedan bönderne vägrade hvarje skatt såsom ersättning
för friskjutsens upphörande och de öfriga stånden antingen ville
behålla denna frihet eller voro likgiltiga för hela frågan. Också förehöll
kanslern vid hemkomsten 1636 sina embetsbröder, att deras
motsträf-vighet mot friskjutsens afstående för sina egna personer motverkade den
ifrågasatta förändringen. Brahe och flere med honom tycktes ock anse
det förnedrande för riksråd och landshöfdingar att betala sin skjuts.
Man lyckades dock slutligen förmå adeln att 1640 afstå från friskjuts
till och från riksdagarna, och efter många svårigheter genomdrefvos
vid 1642 års riksdag skjutsfärdspenningar att utgå med 3 daler
silfvermynt af hvarje krono- och skattehemman samt hälften af frälset,
hvarefter landshöfdingarne anbefaldes att förordna gästgifverier på vissa
bestämda afstånd från hvarandra samt låta uppmäta och anslå
våglängden mellan dem. Genom gästgifvareordningen af den 27 Mars
1643 blefvo sedermera både gästgifvarnes och de vägfarandes
rättigheter närmare bestämda samt vissa taxor påbjudna för både
skjuts-ocK förtäring, så att denna så länge och sä mycket omtvistade fråga
härigenom kunde anses på ett tillfredsställande sätt löst.
Postinrättningen framkallades väsentligen af friskjutsens olägenhe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
