Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Statshushållningen - Systemet i allmänhet - Kronogodsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Statsk ushàllningen.
*7S
riga och fick sitt bestämdt begränsade område, så höllos ock alla
näringsgrenar noga skilda från hvarandra — stads- och
landtmannanärin-gar, stapel- och uppstäder, handel och handtverk, och så vidare.
Medelst hvarjehanda tvångsåtgärder gynnades städerna på landsbygdens
bekostnad, och ehuru de svenska städernas uppblomstring derigenom
befordrades samt utgjorde en ganska berömvärd frukt af kanslerns
system, kan det å andra sidan icke heller nekas, att allmogens betryck,
redan stort nog genom utskrifningarna och skatterna för de ständiga
krigen, blef ytterligare ökadt genom stadsnäringarnas gynnande framför
landtmannanäringarna.
Ett sådant gynnande hade likväl hos Oxenstierna icke sin grund
i någon förkärlek för städerna, utan stod i nära samband med hans
åsigt om de indirekta skatternas företräde framför de direkta, såsom
mindre känbara och mindre ledande till missnöje hos de talrikare
samhällsklasserna samt lättare att kontrollera. Men för att kunna höja
kronans inkomst af dessa indirekta skatter var det nödvändigt att
städernas handel och näringar i möjligaste mån befordrades. Följderna
visade ock, att kanslern häri ej misstagit sig, ty då stora sjötullen år
1635 inbringat 136,698 daler silfvermynt, hade den redan år 1641
gifvit 467,558, och från 1635 till 1644 steg inkomsten af lilla tullen
och accisen från 69,526 daler silfvermynt till 166,648.
Man har i allmänhet icke tillräckligt beaktat detta förhållande vid
det klander, som så ofta blifvit uttaladt öfver förmyndarestyrelsens
tilltag att i strid mot regeringsformens föreskrifter afhända kronan en
del af dess räntor och fastigheter. Då detta förfarande är hvad i denna
styrelses statshushållning tillvunnit sig mesta uppmärksamhet och
blifvit strängast bedömdt, torde en något närmare redogörelse för
förhållandet här vara på sin plats.
Kronogodsens upphof går tillbaka ända till sagotiden. Enligt
Ynglingasagan skall Yngve Frey hafva till underhåll af Upsala offerhus
och konungasäte gifvit alla sina jordagods, hvilka blefvo början till
Upsala-öd eller Upsala-egendom, de första kronogodsen, dem konungen
icke egde att minska eller sig afhända. Enligt samma saga blefvo
kronogodsen några hundra år senare betydligt tillökade, då konung
Braut Anund lät å de stora skogarna åt sig uppodla och bebygga
gårdar inom hvarje så kallad storhärad i Sverige. Man antager äfven,
att vid fylkeskonungarnes utrotande Ingjald Illråda med Upsala-öd
förenat deras gårdar. Så finner man vid början af den kristna tiden
i vår historia icke blott kring Upsala, utan äfven i flera delar af riket,
Upsala-öd och kronohemman, så gamla, att ingen visste när och huru
de kommit under kronan. Afkastningen af dessa gods användes till
hofvets underhåll samt var äfven länge den förnämsta statsinkomsten,
hvaraf konungens embetsmän aflönades medelst förläningar, och endast
för de statsutgifter, som ej af denna inkomst kunde bestridas, skulle
skatt utgöras af rikets invånare. Alla voro derföre angelägna att
hindra kronogodsens förskingring, hvarföre ock redan de gamla lagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
