Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Statshushållningen - Deras afhändande under förmyndarestyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Statsh ush alin ingen.
279
Försäljning af kronogods skedde dels från krono till skatte genom
skatteköp, dels från krono till frälse genom frälseköp. Det förra
medgafs mera sällan, och år 1639 förbjöd regeringen försäljning af
kronogods till skatte, hvilket förbud året efter det, då de stora frälseköpen
medgåfvos, innebar så mycket större orättvisa mot allmogen å
kronohemmanen, hvilken derigenom förvägrades att medelst skatteköp
förvärfva eganderätt till dessa hemman, utan att kronan genom en sådan
försäljning led någon förlust, jemförlig med den, som uppstod genom
försäljning till frälse.
Frälseköp hade under de första åren af förmyndarestyrelsen varit
medgifna endast i några få enstaka fall, dels på grund af löften, gifna
af Gustaf Adolf, och dels då tillgångar saknades att vid förfallotiden
inlösa förpantade kronogods, men någon försäljning till frälse i större
skala förekom först under året 1638, då Axel Oxenstierna väckte fråga
derom i rådet den 31 Maj. Banér hade under det föregående årets
fälttåg blifvit undanträngd ända till Östersjön, och hans här var
utblottad samt nästan alldeles upplöst. Antingen måste kriget i
Tyskland få ett för Sverige skymfligt slut eller ock nya tillgångar på
penningar och krigsfolk beredas. Riksdagen beviljade ny utskrifning och
nya pålagor, men, då dessa skulle uttagas, uppstod öfver allt missnöje,
flerstädes uppror, och ändock voro de tillgångar, som med sådan
svårighet erhöllos, icke på långt när tillräckliga, utan det blef en tvingande
nödvändighet att bereda nya. Den af Oxenstierna föreslagna
försäljningen af kronogods mötte likväl inom rådet flera betänkligheter, men
intet annat bättre sätt kunde uppgifvas och man blef slutligen ense
derom. Dock dröjde man ännu med beslutets verkställande till dess
flera oroligheter vid skatternas indrifning under sommaren 1638 och
omöjligheten för Banér att med sin fåtaliga och illa försedda här kunna
vinna någon framgång visade nödvändigheten att vidtaga den så länge
uppskjutna utvägen. Saken förekom nu ånyo i rådet, och den 5
November 1638 fattades det afgörande beslutet. Såsom skäl för den
beslutade försäljningen anfördes rikets tvingande behof, otillräckligheten
eller saknaden af andra tillgångar, omöjligheten att pålägga ökade skatter
eller erhålla lån, utsigten att kronogodsen, ofta illa förvaltade, skulle i
enskild hand gifva mångdubbel afkastning och i ökade tullinkomster
gifva kronan en vinst, fullt motsvarande dess behållning å
kronohemmanen, vidare den ursäkt för det mot regeringsformen stridande
förfarandet, som låg i nödtvånget och i föregående regenters föredöme,
samt slutligen att, om försäljningen funnes skadlig, egde drottningen,
enligt regeringsformen, rätt att vid myndiga år lösa dessa gods åter.
Vilkoren voro, att för hvar 4 1/2 riksdalers inkomst af hemmanen
skulle köparen betala 100 rdr och således hafva 4 Y2 procent å sina
penningar ; att försäljningen skulle ske endast åt adel; att de försålda
kronohemmanen skulle förvandlas till frälsehemman; att för de
skattehemman, hvilkas räntor blifvit sålda, skulle köparen ega full frälsefrihet i
beskattnings väg, men åtnjuta alla de utlagor, som dittills från hemma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
