Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Statshushållningen - Bergshandteringen - Kanalväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stats fi ushàllningen.
287
trodde man sig vara på spåren. I Piteå lappmark hade man upptäckt
ett silfvermalmstreck, hvilket Carl Bonde trodde skola blifva »det
svenska Vestindien, dem fromom så godt som konungens i Spanien».
Landshöfdingen Mörner i Norrland anmälde hos regeringen år 1636
upptäckten af fyra nya kopparmalmstreck, ett silfverstreck, ett
svafvel-berg och »ett stort berg med svenska demanter, somliga som
mans-hufvud, somliga tredubbelt större»! År 1637 utsände bergsamtet en
proberare, som i Vestergötland skulle undersöka ett guldmalmstreck,
fyra guldsandstreck och ett demanteberg o. s. v. Dessa förhoppningar
att i Sverige finna ett eldorado gingo visserligen icke i fullbordan och
vittna för öfrigt huru liten kunskap man den tiden hade i
naturvetenskaperna; men de föranledde emellertid flera nyttiga undersökningar
och bidrogo i sin mån att lifva intresset för bergshandteringen. Man
gjorde ock allt för att uppmuntra till nya upptäckter. Då förut hvarje
nytt malmstreck tillföll kronan, påböds 1637, att hvar och en som
upptäckt ett malmstreck, egde sjelf behålla och bruka det samt åtnjuta
sex frihetsår, under hvilka skatt ej behöfde till kronan erläggas af det
nya bergverket. Under de ständiga krigen i Tyskland flyttade ock
derifrån flera hundra bergsmansslägter till Sverige, och äfven under de
religiösa förföljelserna i Nederländerna togo en mängd wallonska
bergsmansslägter sin tillflykt till Sverige, dertill uppmuntrade synnerligast
af Louis De Geer, hvilken sjelf från Nederländerna flyttat till Sverige
och blifvit dess rikaste bruksegare, lika som han äfven mer än någon
annan verkade för bergshandteringens förkofran. I hans sköldebref af
den 4 Augusti 1641 erkändes ock, att han »infört rätta konsten till
jernstyckens (jernkanoners) gjutande, fint stångjerns utsmidande,
allehanda vapens förfärdigande, med stora kostnader inrättat många
kosteliga messingsbruk och manufakturier, städerna med mycket utrikes
handtverksfolk populerat samt inlärt flera af vår nation dertill» o. s. v.
Bergsamtet och framför allt dess högste styresman Carl Bonde arbetade
äfven med synnerligt nit för bergverkens uppkomst och ordnande, och
frukterna af dessa förenade bemödanden samt af den verksamma
uppmuntran, hvilken regeringen egnade denna näringsgren, voro ock
högst tillfredsställande. Silfvertillverkningen hade under åren 1633 —
1644 stigit från 2,200 till 6,000 mark. Koppartillverkningen, som vid
Falu grufva under åren 1633—1641 utgjort i medeltal 10,000 skeppund
årligen, uppgick 1642 till 12,687 skeppund. Jerntillverkningen, som först
vid denna tid började drifvas i större omfattning och efter förbättrade
metoder, hade tagit sådan fart, att då den år 1633 utgjort endast omkring
50,000 skeppund, uppgick utförseln ensamt af stångjern år 1642 till
135,000 skeppund, oberäknadt allt det jern, som förbrukades inom landet.
Under generalbergsamtet hörde äfven kanalväsendet, för hvilket
redan under Gustaf Adolfs regering ganska storartade planer varit
uppgjorda, hvilka Oxenstierna sedermera hade att ordna och bringa i
system. Det stod lika som bergsamtet under Carl Bondes ledning, och
han visade samma nit för det ena som det andra. Flera vigtiga så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
