Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Samhällsskicket - De särskilda ståndens politiska utbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samhällsskicket.
45
alltigenom om en politisk klokhet och måtta, hvilken det varit önskligt
att vid detta tillfälle finna äfven hos rådet och adeln. I stället blef,
såsom vi nyss visat, svaret på denna inlaga ett stadfästande af de
adliga privilegierna och med detsamma af de obilliga förhållanden, hvilka
man i denna inlaga sökt få afhulpna. Brådskan i utverkandet af denna
stadfästelse vittnar emellertid, att frågan funnits mer än vanligt ömtålig,
ehuru man i rådet sökte gifva hela inlagan färg af en tillställning från
någon utom ståndet. Att den är författad af någon dess »skrifkunnige
vän», synes tydligt; men att ståndet fast och orubbligt vidblef hvad
der blifvit yrkadt och, under förklarande af sin kärlek för drottningen,
sin tacksamhet för dem som under hennes minderårighet styrt riket
samt sin villighet att, äfven om adeln stode fast vid sina friheter,
likväl »hafva lif och blod och allt vi ege ospardt för hennes maj:t och
vårt kära fädernesland», fordrade af alla stånden ett lika deltagande i
uppoffringar för detsamma, vittnar att ståndet nu innehade en helt
annan politisk ståndpunkt än i början af detta tidskifte, ehuru det
visserligen fortfarande saknade den allmänna bildning och den vana vid
allmänna ärendens behandling, som funnos hos adeln och presteståndet,
och således icke heller kunde gifva de särskilda riksdagsfrågorna den
utredning som erfordrades.
I regeringens förhållande till ständerna finner man under de första
riksdagarna ett slags handfallenhet, vittnande att man ej väntat så
mycket motstånd från stånden, som varit så medgörliga under den af
alla älskade och vördade konungens styrelse. Man fann ingen annan
utväg än att genom utskickade från rådet, som infunno sig hos de
särskilda stånden, söka öfvertala och beveka dessa, och flera af rådets
skrifvelser till kanslern från denna tid röja många bekymmer och en
förlägenhet öfver att den förra medgörligheten nu saknades. Efter
Oxenstiernas hemkomst visar sig en märkbar förändring i förhållandet
mellan regeringen och ständerna, då i följd af hans stora personliga
inflytande regeringen erhöll ett betydande öfvertag, hvilket dock under
den närmaste tiden begagnades till ett temligen egenmäktigt förfarande,
vittnande om ingen synnerlig aktning för svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta. Att man nu lät utskrifnings- och beskattningsfrågor
afgöras vid utskottsriksdagar, var dock ingen nyhet, ty sådant hade
skett både under Carl IX:s och Gustaf Adolfs regeringar, och man hade
dessutom ett särskildt skäl i beskaffenheten af de ärenden, som
meddelades ständerna, såsom fredsunderhandlingar, indragningen af
enkedrottningens lifgeding, det tillämnade kriget mot Danmark m. m., hvilka
i följd af sin ömtåliga natur fordrade, att besluten höllos tills vidare
hemliga och således hos dem, som hade att yttra sig i dessa frågor,
förutsatte en tystlåtenhet, den man ej kunde påräkna hos en talrikare
församling. Anmärkningsvärdt blifver dock alltid, att bondeståndet var
från dessa utskottsriksdagar uteslutet, hvilket ock var i regeringsformen
föreskrifvet. Det hade väl icke bort varit svårare att finna tystlåtna
ombud för detta stånd än inom de öfriga, men egentliga skälet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
