Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Adeln, dess privilegier - Skiljaktiga åsigter rörande dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adeln.
325
andra sökte grunden dertill i ärfda företräden och anspråk. De förre
ville att adeln skulle gå främst i uppoffringar för fosterlandet, de
senare att den framför allt skulle upprätthålla sina rättigheter. I
spetsen för den förra åsigtens förfäktare stod Axel Oxenstierna, och den
understöddes inom rådet af hans bror, riksdrotsen, af Jakob De la
Gardie, Clas Fleming, Gustaf Horn, Axel Banér m. fl. I spetsen för
den senare uppfattningens omålsmän finna vi Per Brahe, vanligen
understödd af Per Banér, Åke Tott och Åke Natt och Dag, stundom
äfven af Gyllenhielm och Johan Skytte.
Dessa skiljaktiga åsigter röjde sig vid flera tillfällen i rådet, med
anledning af särskilda punkter i de adliga privilegierna. När Brahe,
understödd af Ber Banér, i Oktober 1636 yrkade, att adeln måtte
befrias från mantalspenningarna, »hvilka liknade träldom», så påminte
Oxenstierna huru adeln fått under Johan III:s tid betala krigsgärder;
äfven nu borde adeln betala, ty på bonden kunde ingenting mer läggas.
Då under 1642 års riksdag ett utskott af adeln var uppe i rådet för
att utverka ostördt bibehållande af åtskilliga adelns friheter, särdeles
vid utskrifningar, och kanslerns frände, landshöfdingen Gustaf
Oxenstierna dervid förde ordet, lexade kanslern allvarsamt upp både honom
och adeln. »Tror du», sade han, »att du kan sitta i välstånd och
trefnad, när det allmänna bästa genom din och dina likars
undantagsfriheter störtas öfver ända? Orsaken till de många tvisterna mellan vår
adel och våra konungar har städse varit den, att adeln velat till
statens underhåll ingenting gifva.» När man i rådet klagat öfver att
flere bland adeln köpt gårdar, hvilka de lagt under sitt rå och rör
samt sedermera ville med frälserätt hafva befriade från skatten, och
Åke Natt och Dag härvid yrkade, att adeln borde hafva rätt att hvar
som helst bygga sätesgårdar och derunder frikalla kringliggande
hemman, invände kanslern, att på sådant sätt skulle kronan snart komma
i fattigdom och landet i uppror. Han genomdref ock ett beslut af
regeringen att afskaffa alla olagliga rå och rörs hemman. Rörande
friskjutsen hade han många tvister med Brahe, som ifrigt förfäktade adelns
rättigheter dertill, hvaremot kanslern ville så mycket som möjligt
befria allmogen från denna tryckande skyldighet. Då någon i rådet
föreslog, att kronobonde och dess barn icke borde tillåtas taga tjenst hes
frälse, eller frälsebonde hos annan än frälseman, satte sig kanslern
bestämdt deremot, »ty i Sverige är bonden fri och en heder att vara
bondeson. När han i laga tid tagit orlof, har han ock laga rätt att
taga tjenst hvar han vill». Förslaget förnyades också icke.
Ett ofta återkommande tvisteämne var frågan om adelns tullfrihet.
Redan från Tyskland hade Oxenstierna yrkat dess upphäfvande, och
vid sin hemkomst föreslog han denna rättighets afstående. Brahe ville
ej medgifva sådant utan motsvarande ersättning, t. ex. frihet från
mantalspenningarna, samt understöddes af Åke Tott och Per Banér,
hvilken anmärkte, att adeln ej ensam kunde underhålla kronan.
Oxenstierna svarade: »Som nu de andra stånden ingenting hafva, så måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
