Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Adeln, dess privilegier - Skiljaktiga åsigter rörande dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
Christina.
väl adeln fram. De fleste af adeln göra också kronan ringa eller ingen
nytta. Många hafva blifvit adlade utan synnerlig förtjenst; andra, med
goda förfäder, hafva sjelfve blifvit oduglige. Alla sådana må
åtminstone med skattebidrag göra kronan något gagn för alla de förmåner
de åtnjuta, ty gör adeln något, så har den ock stora företräden
framför de öfriga.» Brahe klagade, att i intet land adeln skattade så mycket
som i Sverige och att det snart vore förbi med adelns frihet. Då
inföll kanslern: »I menen det vara frihet, då I ären fria från alla
bidrag till det allmännas bestånd; men den sanna friheten grundas på
statens välfärd, och den är rätt fri, som af kärlek till fäderneslandet
gerna gifver hvad till dess bästa fordras. Jag älskar friheten ganska
högt, men fäderneslandet ännu mer. Den som icke vill skatta till
dess skydd, må uppgifva något förslag huru verket skall på annat sätt
uppehållas.» Då Brahe fortsatte sina invändningar, utbrast kanslern:
»Om I så undandragen eder hvad fäderneslandet fordrar, så skall jag
sammankalla ständerna och låta dem välja en riksföreståndare eller ock
andra råd att föra regeringen; ty skall riket gå under, så skall det
icke ske genom mig, ej heller så länge jag sitter vid detta bordet.»
Häruti instämde Jakob De la Gardie, och slutet blef att regeringen
beslöt vid nästa riksdag föreslå adeln att för fyra år afstå sin tullfrihet.
Ett annat tvisteämne var adelns förhållande till borgerskapet i
städerna. Adeln lät för någon ersättning i tjenst eller penningar
hos sig skrifva skräddare, skomakare, sadelmakare, guldsmeder m. fl.,
hvilka såsom adelns handtverkare voro fria från flera skatter. De
nedsatte sig till stort antal så i städerna som på landet samt togo
förtjensten från de öfriga handtverkarne, som måste betala vanliga
utlagor. Axel Oxenstierna, understödd af Jakob De la Gardie, Per
Banér och Clas Fleming, talade ofta emot dessa oordningar och visade
huru skadliga de voro för städernas och borgerskapets uppkomst; men
här mötte han åter ett häftigt motstånd af Brahe, Gyllenhielm m. fl.,
som åberopade adelns privilegier, och missbruket fortfor. Ett annat
lika skadligt som vanligt missbruk var, att adeln i städerna på grund
af sina privilegier undandrog sig den skatt och tunga, som ålåg
andra stadsboer i afseende å brandordning, gatuläggning,
renhållning m. m. Likaledes ansåg adeln under sin värdighet att lyda
de förordningar som af magistraten utfärdades, och i allmänhet att
underkasta sig stadens borgerliga styrelse. Äfven häröfver fördes vid
flera tillfällen klagan i rådet, då Oxenstierna och Fleming yrkade adelns
skyldighet att deltaga i de nämnda åliggandena lika med de öfriga
stadsboerne, samt understöddes denna gången äfven af Åke Tott,
hvaremot Brahe och Banér höllo envist på de adliga privilegierna. Adelns
tjenare voro för öfrigt icke mindre öfvermodige än deras husbönder.
I Januari 1642 hade grefve Gustaf Lewenhaupts tjenare kommit i delo>
med stadsvakten. Det kom till slagsmål, grefven sjelf blandade sig
deri och blef sårad. Jakob De la Gardie, hos hvilken magistraten
klagade, tog Lewenhaupts parti och sade, att om grefvens sär vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
