Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Adeln, dess privilegier - Skiljaktiga åsigter rörande dessa - Adelns tillväxt under förmyndarestyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
Christina.
inhemtade hvarjehanda oseder. Derföre borde af adeln vid riddarhuset
upprättas en skola för ridderliga öfningar och moderna språk,
hvarjemte de unge adelsmännen borde genomgå en kurs vid gamla kansliet
(riksarkivet), der de af arkivarien skulle undervisas ur sjelfva akterna
och rådslagen om rikets inre och yttre tillstånd. Först derefter skulle
de användas i hvarjehanda tjenster, men ingen befordras till höga
embeten som ej genomgått graderna. Till riksråd skulle blott den väljas,
som vet sig derigenom komma mer till arbete än till ära och som är
beredd att lefva och dö för fäderneslandet. Sjelf var ock Oxenstierna
icke bland dem som yrkade på adelns uteslutande rätt till alla rikets
tjenster. Tvärt om infördes i 1634 års regeringsform rättighet för
ofrälse att i kollegierna vara bisittare jemte de adlige, och vid flera
tillfällen yttrade han i rådet, att hvar man funne duglighet, borde den
admitteras till rikets tjenst, äfven om personen icke tillhörde adeln. I
hans eget embetsverk, kansliet, tjenstgjorde ock, utom riksråden, endast
nyadlade eller ofrälse, och då hans embetsbröder ansågo att adeln
borde företrädesvis användas till sådana tjenster, svarade han, att den
som ej ville begynna vid lilla ändan förr än han kom till den större,
vore till sådant embete ej beqväm. Också anmärkte Brahe härvid:
»Jag hisnar, när jag tänker på hvilka personer som en gång skola oss
efterträda. De äro nykomlingar och således lärer regementet komma
i deras händer, som lära trycka vårt stånd» — en spådom, som ock
under Carl XI:s regering gick i fullbordan.
Adeln var för öfrigt vid Gustaf Adolfs död icke särdeles talrik.
Den utgjordes af tillsammans 187 slägter, bland hvilka tre grefliga:
Brahe, Leijonhufvud, som under förmyndarestyrelsen antog namnet
Lewenhaupt, och De la Gardie; 9 friherrliga: Stenbock, Oxenstierna,
Fleming, Horn, Gyllenstierna, De la Gardie, Bielke, Gyllenhielm och
Skytte, hvilka 12 slägter således utgjorde riddarhusets herreklass. Dess
riddareklass bestod af 23 slägter och dess svenneklass af de öfriga 152
slägterna. Under förmyndarestyrelsen introducerades å svenska
riddarhuset blott en greflig slägt von Thurn af gammal tysk greflig ätt, och
en friherrlig Spens från Skottland, blifven svensk friherre redan 1622,
båda introducerade 1635. Dessutom introducerades 56 slägter af
gammal eller tillförene utnämnd adel, hvaribland omkring 20 voro
utländska, till Sverige inflyttade. Nyadlade blefvo 82, så att vid
förmyndarestyrelsens slut svenska adeln hade ökats med 140 slägter och då
räknade tillsammans 327, bland hvilka 290 tillhörde svenneklassen. Af
de nyadlade tillhörde största antalet krigsbefälet, men åtskillige voro
ock civile embetsmän eller köpmän och penningkarlar, af hvilka
regeringen redan erhållit eller väntade tjenster i penningväg, hvilka skulle
på detta sätt belönas. Hos den äldre adeln voro de icke särdeles
välkomne. Vid 1642 års riksdag klagades öfver att på riddarhuset
inkommit »en hop ordätare och de som grofva fel begått». Under de
första åren af förmyndarestyrelsen blefvo högst få nyadlade, men
deremot en mängd slägter af gammal adel, som kunde bevisa sin frälse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
