Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Presterskapet, kyrkan och undervisningsverken - Presterskapets förhållande till de öfriga stånden - Presterskapets styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
Christina.
under tiderymden från Upsala möte 1593 till Christinas anträde till
regeringen. Under sådana förhållanden måste ock presterskapet, som
stått främst och modigast i striden för den rena läran och för kyrkans
enhet, äfven stå högt i den allmänna meningen. Af alla
samhällsklasser erkändes presterne villigt såsom deras ledare i andligt hänseende,
och om också adeln icke lika villigt erkände en sådan ledning äfven i
verldsligt, så var presternes inflytande i båda hänseendena så mycket
större och allmännare hos allmogen, såsom hvars naturliga beskyddare,
målsmän och ledare så under som mellan riksdagarna presterne
betraktade sig och äfven af allmogen betraktades.
En naturlig följd häraf var, att presteståndet under riksdagarna
trädde i spetsen för motståndet mot ökade skatter och mot alla åtgärd
der, som kunde leda till allmogens förtryckande. Det var ock
presterskapet, som allmogen väsentligen hade att tacka för att dess förtryck
icke blef ännu värre än det i alla fall var, ty presterne förde icke
allenast under riksdagarne allmogens talan, utan upplyste den äfven
der-emellan om dess rättigheter och hvad som hotade dessa. Icke sällan
hördes från predikstolarna lika mycket politik som religion, och
allmogen lyssnade icke mindre villigt till lärorna i den förra än i den
senare.
En följd häraf var en viss bitterhet i förhållandet mellan adel och
prester. I synnerhet var adelns patronatsrätt ett fortfarande tvisteämne
mellan båda stånden. Denna rätt ogillades äfven af Oxenstierna, när,
vid adelns starka tillväxt, det visade sig omöjligt att dermed förena god
ordning inom församlingarna. Men då denna rättighet var grundad i
adelns privilegier, kunde regeringen icke afskaffa den, ehuru i särskilda
fall, då tvister mellan adeln och församlingen drogos under regeringens
pröfning, denna mera gynnade församlingens än adelns valrätt. Äfven
hade den högre adeln börjat mer och mer försumma den allmänna
gudstjensten och höll sig i stället egna huspredikanter, hvartill icke
sällan togos personer med underhaltiga kunskaper, som stundom äfven
voro handtverkare åt sitt adelsherrskap, men hvilka detta likväl vid
inträffande ledighet ville påtruga församlingen. Häremot gjorde
biskoparne allvarliga föreställningar och fingo ofta rätt, men å andra sidan
visade ock de myndigare bland dessa mycken benägenhet att blanda
sig i verldsliga angelägenheter och tillämpa kyrkostraff för sådana
förseelser, hvarför de icke voro afsedda, samt ådrogo sig härigenom
förebråelser för hersklystnad och verldsligt sinnelag; att de ville hafva ena
loten i predikstolen och den andra i rådstufvan; att de mera studerade
Machiavelli än Guds ord, o. s. v.
I spetsen för svenska presterskapet under denna tid stod en
erkebiskop, io Upsala, 7 biskopar, i Linköping, Skara, Strengnäs, Vesterås,
Vexiö, Åbo och Viborg, samt 3 superintendenter, i Kalmar, Mariestad
och Göteborg. Dessa tillsattes alla af regeringen, efter föregående val
inom stiften, och biskoparne hade, hvar inom sitt stift, en ganska
vidsträckt myndighet, hvilken de också ej försummade att begagna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
