Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allmogen.
345
mannen hade en icke litet omfattande domsrätt öfver sina
underhaf-vande, ofta äfven särskildt fängelse att späka de gensträfvige, är det
icke att undra öfver, om bönderne i allmänhet med missnöje och oro
sågo de fortgående försäljningarna af kronohemman och af skatteräntor.
Klagomålen deröfver och föreställningarna deremot blefvo ock för hvarje
riksdag allt lifligare, men föga blef dermed uträttadt. I sin resolution
å allmogens besvär vid 1643 års riksdag förklarade regeringen, att ingen
må understå sig förhöja eller med någon osedvanlig tunga besvära
skatteböndernes utlagor, mycket mindre att skattebonde från dess
skatterättighet tränga och fördrifva, så vida han icke godvilligt afstode sin
rätt till frälsemannen. Då likväl de, som från krono kommit under
frälse, hade bättre vilkor vid utskrifningar och andra utomordentliga
pålagor, så ansåge regeringen icke oskäligt, att skattebönderne skulle
såsom ersättning härför göra sina nya husbönder till viljes på sätt de
kunde sig emellan åsämjas. Hvad åter kronobönderne beträffade, så
tillerkändes dem, åt hvilka kronan uppdragit sin rätt deröfver, samma
rättighet att uppsäga åboen som kronan förut egt. Härigenom blefvo
sålunda kronobönderne beröfvade den ständiga åborätt de förut innehaft,
visserligen icke på grund af lag, men af gammal häfd, samt gjordes i
detta hänseende beroende af frälsemannens godtycke, äfvensom genom
de föreskrifna överenskommelserna mellan frälsemannen och
skattebonden om det vederlag denne borde lemna för erhållen lindring i
ut-skrifningen m. m., tillfälle lemnades till ständiga tvister, hvarigenom
den förre kunde slutligen utledsna eller utarma den senare. Adeln
försummade också ej att anlita alla slags utvägar för att förmå
skattebönderna »godvilligt» afstå sin skatterätt. Än togos till knektar äfven
för rena frälsegods endast skattebönder, än lät man utlagorna för flera
år innestå och utkräfde dem sedermera på en gång för att få bonden
att för en ringa penning afstå från hemmanet eller göra det till
skattevrak, då husbonden inträdde i kronans rätt o. s. v. På detta sätt
uppstod det s. k. skaliefrälset, hvilken benämning först vid denna tid
uppkom och hvilket man oaflåtligt sträfvade att förvandla till rent
frälse.
Emellertid, ju mera krono- och skattehemmanens antal härigenom
förminskades, desto mera tryckande blefvo ock skyldigheterna för de
återstående hemmanens innehafvare och deras klagan häröfver blef ock allt
högljuddare, lika som äfven slutligen yrkandet på en reduktion af de
kronan afhända hemmanen och räntorna.
Vid flera tillfällen klagades äfven hos regeringen öfver enskilda
frälsemäns försök att införa ett slags lifegenskap genom att förbjuda
sina tjenstehjon att taga städja efter behag. Under 1635 års riksdag
förfäktade presteståndet, med anledning af då väckt fråga om ny
tjen-stehjonsstadga, allmogens fria flyttningsrätt, och vid 1642 års riksdag
inlade bondeståndet en allvarsam protest mot enskilda, försök från
adelns sida att förhindra denna. Att Oxenstierna bestämdt ogillade
sådana försök och yrkade allmogens frihet i detta hänseende, är här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
