Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas första regeringsår - Öfverläggningar rörande freden med Danmark - Utskottsriksdag i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
Christina.
gaf ock den i Juli i rådet tillkänna, att hon ville gifva befallning till
fältmarskalken Gustaf Horn och till amiralerne att hålla sig stilla, efter
freden var nära för handen. Marsken yttrade då, att man borde »lägga
flottan midt för näsan på juten (dansken) och låta honom se riset»,
men hvarken han eller någon annan inom rådet gjorde någon erinran
mot utfärdande af den ifrågasatta befallningen. Tiden var ock nu
snart inne, då den utskottsriksdag, som blifvit sammankallad för att
yttra sig rörande de danska fredsvilkoren, skulle sammanträda, och
intill dess fick frågan hvila, sedan man den 5 Juli öfverenskommit om
lydelsen af den proposition, som till utskottsriksdagen skulle aflåtas.
Den 14 Juli 1645 samlades i Stockholm 40 ledamöter af adeln,
6 biskopar och andre ledamöter af presterskapet samt en borgmästare
från hvardera af städerna Stockholm, Upsala, Göteborg och Norrköping
för att besvara denna proposition, hvari gafs tillkänna, att Danmark
erbjudit sig lemna svenska kronan och alla dess undersåtar full
tullfrihet i Öresund och Bel terne samt afträda Jemtland, Gotland och Ösel
för everdeliga tider och Halland på 25 år. Utskottet borde yttra sig
om dessa fredsvilkor skulle antagas eller kriget fortsättas. Båda
delarne hade »märkeliga» skäl för sig. Att nöja sig med det erbjudna
vore kristligt och medförde fred, som i många hänseenden vore
önskvärd och vid denna tiden nödig. A andra sidan åter hade de svenska
vapnen nu stor framgång, som vid ett annat tillfälle icke vore så att
lita på, utom det att Danmark aldrig hölle löften längre än det
passade sig och att således intet annat vore att förmoda, än att det skall
tänka på hämnd, hvarföre väl borde öfvervägas, om besittningen af
Halland erbjöde tillräcklig säkerhet eller icke.
Friherre Gabriel Oxenstierna, en son till förre riksdrotsen, hade
blifvit utsedd till landtmarskalk och uppmanade riddarhusets trenne
klasser att väl med hvarandra öfverlägga om detta vigtiga ärende.
Öfverläggningen fortgick den 15 Juli, utan att man kom till något
beslut, hvarföre på landtmarskalkens förslag en ledamot af första och
en af tredje klassen utsågos att hålla en formlig disputation om fred
borde afslutas eller icke. Sedermera hölls åter en allmän
öfverläggning, som fortsattes den 16, hvarunder sinnesstämningen hos adeln
tycktes vara öfvervägande krigisk, hufvudsakligen emedan man ansåg
sig ej kunna lita på Danmarks löften och det derföre vore bäst att
taga alla landskapen på denna sidan sundet.
Den 21 Juli voro alla tre ståndens ombud uppkallade i rådet, der
landtmarskalken förde adelns talan inför drottningen och sade krigets
utgång väl vara oviss; men då Jutland och Holstein nu voro af
svenska krigsmakten blokerade, Norge redlöst och juten saknade medel, så
borde, efter han aldrig håller ord, kriget ej slutas förr, än säker fred
kunde erhållas.
Doktor Jonas Magni, biskop i Skara, yttrade å presterskapets
vägnar, att tillfället till fred nu vore gynsamt och att det alltid vore kriste-
Jigt att afvünda blodsutgjutelse. När man nu vunnit sitt syfte, borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
