Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas första regeringsår - Utskottsriksdag i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
Christina.
teradt den 7 Augusti, gick ut på de erbjudna vilkorens antagande,
utan några vidare yrkanden, i öfverensstämmelse hvarmed ock
föreskrifter nu meddelades fredsunderhandlarne.
Vi hafva något utförligare anfört Öfverläggningarna i denna fråga,
sådana de förekomma i råds- och ståndsprotokollen, emedan Christina
varit klandrad för att allt för ifrigt hafva yrkat på den danska fredens
afslutande. Man finner emellertid, att hon ej gifvit föreskrift om de
erbjudna vilkorens antagande förr än efter föregången rådplägning med
ständernas ombud och efter tillstyrkan så väl af dem som af drotsen
och marsken, hennes förnämste och tillförlitligaste rådgifvare under
kanslerns frånvaro. Af rådets öfriga närvarande ledamöter finnes intet
yttrande antecknadt i protokollen för dessa dagar, och af
öfverläggningarna i allmänhet finner man, att hufvudsakliga anledningen,
hvarför man frånträdt anspråken att äfven erhålla Skåne och Bleking, varit
farhågan att Holland, den tidens största sjömakt, hvars ombud vid
fredskongressen motsatt sig dessa fordringar, skulle, om de allt för
envist fortsattes, vända sig mot Sverige och tvinga det till en mindre
fördelaktig fred, än som kunde vinnas genom de redan erbjudna
vilkorens antagande.
Axel Oxenstierna lyckades emellertid ytterligare få Herjedalen
af-trädd till Sverige samt Halland på 30 år i stället för 25, hvilket
visserligen utgör ett nytt bevis för hans öfverlägsenhet såsom
underhandlare; men härvid bör dock besinnas, att det för honom, som ledde
fredsunderhandlingarna, var vida lättare att bestämma hvad ytterligare
kunde med hopp om framgång begäras än för regeringen, som hade
full anledning att yrka på en snar fred, då vilkoren voro så pass
fördelaktiga och man alltid kunde befara, att någon motgång i det ännu
fortfarande tyska kriget eller missbelåtenhet hos de fredsmedlande
makterna kunde lätt förändra förhållandet till Sveriges skada. Man har
således ingen skälig anledning för antagandet, att Christinas förhållande
vid detta tillfälle varit föranledt af öfverdrifven försigtighet och ännu
mindre af någon afvoghet mot Oxenstierna, hvars trofasta anhängare
Jakob De la Gardie var en bland dem, som yrkade de erbjudna
freds-vilkorens antagande, hvilken åsigt för öfrigt var af rådet enhälligt
omfattad, så vidt man kan döma af rådsprotokollen. Det är för öfrigt
föga sannolikt, att Sverige genom krigets fortsättande kunnat vinna
mer än som vans, då från Frankrikes sida ifrigt yrkades på fredens
snara afslutande och Holland så föga gynnade några längre drifna
anspråk å Sveriges sida, att denna makt, derest sådana anspråk blifvit
ytterligare fullföljda, sannolikt skulle snarare vändt sig mot Sverige
än gynna desamma. Också finner man i Axel Oxenstiernas bref till
sonen Johan, i hvilka han nära nog för hvarje vecka och någon gång
ännu oftare omtalar underhandlingarnas fortgång, intet spår till någon
inblandning från drottningens sida eller till några förhoppningar om
bättre vilkor, än som erhöllos.
Freden afslutades den 13 Augusti och den 4 September intog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
