Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Oxenstiernorna - Magnus Gabriel De la Gardies uppträdande - Brytning mellan drottningen och Axel Oxenstierna - Partier inom rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christina och Oxenstiernorna.
367
slutligen blef, på pfaltzgrefvens föreställning, att i denna talrika samling
väl ock borde finnas någon, som vore van vid att sköta
underhandlingar, härtill utsedd förra svenska sändebudet i Siebenbürgen och i
Constantinopel, Paul Strassburgh, så att sällskapet slutligen utgjordes af
200 eller, efter en annan uppgift, 250 personer, hvilka på ett linieskepp
och tre fregatter, särskildt härför utrustade, öfverfördes från Göteborg
till franska hamnen Dieppe. Före afresan gaf grefve Magnus en
lysande afskedsfest åt drottningen, rådet, prinsarne och prinsessorna af
pfaltziska huset m. fi., hvilka voro flera timmar vid bordet, hvarefter
hölls ett s. k. värdskap eller balett, i hvilken värden, i sin höga
egenskap af ambassadör, dock ej sjelf deltog.
Beslutet om denna beskickning bör anmärkas såsom Christinas
första regeringshandling i strid mot Oxenstiernas afrådande. Det utgjorde
sålunda första synbara beviset på en brytning dem emellan och var
tillika det första mera i ögonen fallande tecknet till det slöseri, hvarför
hon sedermera vunnit en föga hedrande ryktbarhet. Härmed inträdde
ett nytt skede i hennes historia, hvarunder man icke längre kan egna
henne den odelade aktning och äfven, om man tager i betraktande
hennes ålder, den beundran, hon dittills som regentinna förtjenat.
Det dröjde ock ej länge innan hon på flera sätt lät rikskansleren
erfara den ovilja, hon mot honom fattat.
Franske ambassadören vid svenska hofvet grefve de la Thuillerie,
som gjort sig berömd såsom en af medlarne vid freden i Brömsebro,
hade fått sin regerings befallning att afgå såsom minister till Holland,
och i hans ställe hade P. Chanut blifvit såsom fransk resident sänd till
Sverige, der han vistades från början af året 1646 till slutet af året
1654. Hans här förut åberopade anteckningar under denna tid äro
ganska upplysande i afseende å en mängd förhållanden härstädes,
synnerligast som de vittna om mycken iakttagelseförmåga och i allmänhet
om berömvärd oveld. Han kom till Stockholm i Januari 1646 kort
före Magnus Gabriel De la Gardies utnämning till svensk ambassadör
vid franska hofvet och fann genast, att i följd af denna utnämning,
som af rikskansleren ogillades, hade missämja uppstått emellan honom
och drottningen. Några dagar efteråt reste hon till kopparberget och
var borta ungefär en månad.
Under hennes frånvaro hade ytterligare ett franskt sändebud, Saint
Romain, ankommit till Stockholm för att få bilagdt ett missförstånd,
som uppkommit mellan de svenska och de franska ombuden vid tyska
fredskongressen derigenom, att, då svenske residenten Shering
Rosenhane vid den ena af fredskongressens församlingsorter, Münster, blifvit,
såsom protestant, vägrad tillträde till de öfverläggningar, som höllos
hos påflige nuntien, hade franske residenten De la Barde vid den andra
församlingsorten, Osnabrück, blifvit af Johan Oxenstierna vägrad
tillträde till der pågående öfverläggningar. Öfver detta skulle nu de båda
franska sändebuden beklaga sig hos svenska hofvet och tillika söka
afböja Sveriges anspråk på de katolska stiften Bremen, Verden, Osna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
