Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Oxenstiernorna - Partier inom rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
Christina.
brück, Minden och Halberstadt, hvilka ej borde falla i en protestantisk
makts händer. Frågan, kinkig i sig sjelf, då det gälde att hos
Sveriges främste statsman föra klagan öfver hans egen son och att bestrida
Sverige rättighet till områden, som innehades af dess härar, blef ännu
kinkigare genom den uppkomna brytningen mellan drottningen och
kanslern. Chanut anmärker också, att största svårigheten var att
behandla drottningen så, att det ej stötte rikskanslern, hvilken man ville
öfvertyga, att saken berodde endast af hans afgörande, under det man
å andra sidan icke finge ingifva drottningen någon misstanke, att man
tviflade på hennes omdöme och makt.
Chanut förde emellertid St. Romain till kanslern, som förklarade
att, då det varit en skymf för Sverige, att dess ombud ej blifvit
mottaget hos påfliga nuntien, så fordrade Sveriges anseende, att detsamma
skedde Frankrikes ombud vid kongressens andra församlingsort. Hvad
åter de katolska stiften beträffade, så hade de för länge sedan varit ur
katolikernes händer, och Sverige hade ju icke gjort någon anmärkning
vid, att protestantiska områden tillfallit Frankrike. Härmed fingo
sändebuden låta sig nöja till drottningens återkomst den 12 Mars, då hon
visade sig ganska benägen att afhöra deras klagomål öfver hennes egna
ombud vid fredskongressen. För att förarga rikskanslern tillsade
drottningen sändebuden att tala om dessa statssaker med den nyutnämnde
ambassadören grefve De la Gardie, hvilket så stötte Oxenstierna, att
han ej besökte drottningen förr än fem dagar efter hennes återkomst
samt allt sedan afhöll sig från hofvet under »förebärande» af
opasslig-het, såsom Chanut uppgifver. Kanslerns bref till sonen Johan från
denna tid vittna dock, att denna opasslighet varit verklig och ej
föreburen, men de röja tillika en omisskänlig missbelåtenhet, ehuru den
store mannen var alltför pligtkänslig och grannlaga att till sonen yttra
något klander öfver drottningen.
Det är emellertid rätt eget att i Chanuts anteckningar finna, huru
han under sina frikostiga loford öfver Christinas utmärkta egenskaper
likväl alltid betraktade kanslern, äfven i onåd, såsom hufvudpersonen
i svenska styrelsen, och huru högt han skattade honom, ehuru den
gamle erfarne statsmannen visade sig långt mindre medgörlig än den
unga drottningen. Det saknar ock ej intresse att af Christinas
anmärkningar vid Chanuts memoirer se huru hon söker förringa eller förneka
de af honom anförda bevisen på hennes småsinta afvoghet mot den
store mannen, hvilken hon i dessa anmärkningar så långt efteråt
slutligen gjorde full rättvisa, om ock allt för sen.
De franska sändebuden funno ock, att, så föga drottningen gjorde
någon hemlighet af sin obenägenhet mot Oxenstiernorna, både far och
son, så hade dock kanslern alltid betydande inflytande i frågor af större
vigt. Så, när St. Romain beklagade sig öfver de svenska
fredsunder-handlarnes förbehållsamhet och afvoghet, yttrade drottningen, att allt
detta kom af Johan Oxenstiernas elaka lynne, då han alltid varit sträf
och egen; men i fråga om residenternes tillträde till öfverläggningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
