Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Oxenstiernorna - Nya tvisteämnen mellan drottningen och Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
Christina.
vådligare att lita endast på krigslyckan, som en Banér eller
Torstensson numera icke stod i spetsen för de svenska härarna och den i
Januari 1648 till öfverbefälhafvare utnämnde pfaltzgrefven Carl Gustafs
härförareförmåga ännu var opröfvad. Att freden nu afslutades på de
vilkor, som kunde erhållas, var således icke att klandra, men väl att
drottningen och Salvius låtit sig alltför länge och alltför mycket ledas
af de franska sändebuden här och vid fredskongressen. Under året
1645 hade spanska sändebudet vid denna kongress föreslagit de
svenska att ingå särskild fred med kejsaren, oberoende af Frankrike, som
underhandlade med Baiern och andra katolska stater, oberoende af
Sverige, och som efter sin vana skulle sluta med att bedraga
svenskarne. En långt fördelaktigare fred kunde på detta sätt erhållas,
emedan kejsaren visst icke dragit i betänkande att låta Sverige
förstora sig på de protestantiske furstarnes i norra Tyskland bekostnad,
blott han fått fria händer mot Frankrike. Svenska regeringen hade då
afböjt det framstälda förslaget såsom stridande mot det ingångna
förbundet med Frankrike, och vid danska fredskongressen hade ock det
franska ombudet gjort Sverige vigtiga tjenster; men redan hotet med
en sådan särskild fred och i allmänhet en sjelfständigare hållning emot
Frankrike skulle dock otvifvelaktigt gifvit vida mera styrka åt de
svenska fordringarna, än den ledning från Frankrikes sida man nu
underkastade sig, tvärt emot alla föreställningar af en så erfaren statsman
som Axel Oxenstierna.
Han var fortfarande i onåd, men så snart någon vigtigare
tilldragelse satte Christina i förlägenhet, var hon rätt belåten att hafva
honom att rådfråga. Så hade efter konungens i Polen Uladislai död i
medlet af 1648 hans båda yngre bröder Johan Casimir och Carl
Ferdinand uppträdt såsom täflande om kronan, hvardera understödd af
ett särskildt parti inom polska adeln. Båda hade begärt Christinas
stöd, och hon var sjelf mest böjd för prins Carl, känd för mera fredliga
tänkesätt än brodern, och af hvilken hon således ansåg sig minst hafva
något att befara för framtiden; men Frankrike understödde ifrigt Johan
Casimir, emedan brodern ansågs vara österrikiska huset alltför mycket
tillgifven. Johan Casimir troddes ock hafva det starkaste partiet för
sig inom Polen samt var äfven, näst den aflidne, äldst bland
bröderne. Christina, som för tillfället vistades i Upsala, bad i ett bref af
den 9 September 1648 kanslern om ett godt råd i denna sak och
hvilket beslut hon borde fatta. Han tillstyrkte, att hon tillsvidare icke
borde öppet förklara sig för någondera af bröderne, men låta
Frankrike arbeta för Johan Casimir, hvars val han ansåg äfven för Sverige
fördelaktigast. Under tiden borde man begagna tillfället af denna
täflan mellan bröderne för att få stilleståndet med Polen förvandladt
till ständig fred, genom hvilken Polen borde för alltid afstå Lifland och
de båda prinsarne afsäga sig alla anspråk på Sveriges krona.
Kort derefter fick kanslern ett anfall af ros, en åkomma hvaraf
han ofta var besvärad, men som denna gången var så svår, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
