Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1649 - Öfverläggningar om Carl Gustafs erkännande såsom tronföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen 164g.
411
oss nu för sådant akta. Hennes maj:t går säkrast, när hon ser på
hvars och ens trohet och redlighet, skipar rättvisa, utan hänseende
hvarken till den ene eller andre, samt med tålamod hör sina
undersåtars besvär och klagan, så att icke kongl. maj:ts höghet och
myndighet må blifva af något stånd disputerad. Hvar det icke sker och noga
iakttages, sätter drottningen sig sjelf och sina undersåtar i en farlig
ställning.
Härmed slutade Tungels företräde hos kanslern, som lemnade
honom handlingen med sin underskrift, den han sade sig hafva tecknat
med bäfvande hand och med önskan att den icke måtte lända honom
till klander hos efterverlden.
Saken var således nu afgjord och Carl Gustaf erkänd såsom
Sveriges blifvande konung i händelse af Christinas död före honom.
Vi hafve utförligare anfört öfverläggningarna och yttrandena i
denna fråga, dels emedan den i sjelfva verket varit den vigtigaste
under Christinas hela regering, dels ock emedan dessa öfverläggningar
och yttranden, bevarade i rådsprotokollen och i andra authentiska
skrifter, lemna vigtiga upplysningar rörande den tidens förhållanden
och mest framstående personligheter.
Bland dessa står drottningen obestridligt främst, ej blott såsom
sådan, utan äfven genom den kraft, bestämdhet och beslutsamhet hon
ådagalade och hvarigenom hon slutligen gjorde sin vilja gällande emot
både rådet och ständerna. Vid detta tillfälle visade hon sig i allo vara
den store Gustaf Adolfs dotter och utöfva samma välde som han öfver
både råd och ständer. Sitt löfte till Carl Gustaf hade hon nu fullgjort
och försäkrat honom om kronan, då hon ej ville gifva honom sin hand,
sedan han icke längre egde hennes hjerta. Hon var också öfvertygad,
att hon på detta sätt mest befordrade både hans eget och rikets bästa.
Vid alla inkast och invändningar från rådet och särskilda
ståndsledamöter var hon aldrig svarslös, och svårligen har vid något tillfälle
Christina lagt i dagen så mycken öfverlägsenhet som vid detta.
Bland de öfriga uppträdande personerna måste man äfven denna
gång ställa Oxenstierna högst. Hans betänkligheter röja visserligen
adelsmannen, men i ännu högre grad statsmannen, och hela hans
yttrande visar, att han uppfattat frågan ur en högre synpunkt än de
öfrige rådsledamöterne. För honom gälde den icke ensamt adelns
makt och förläningar, utan äfven konungamakten. Van, såsom han
var, att betrakta adeln såsom konungadömets säkraste stöd och såsom
den enda samhällsklass med tillräckliga insigter att, jemte konungen,
styra riket, var han öfvertygad, att adeln skulle i sitt fall draga med
sig konungaväldet och att de ofrälse stånden, som redan slutit sig
kring den blifvande konungen, väl skulle vara honom behjelplige att
kufva adeln, men derefter äfven vilja med honom dela makten, utan
att vara vuxna dess utöfning så som adeln, hvarigenom en allmän
oreda skulle uppstå. Att konungen skulle, med ofrälse ståndens
tillhjelp och begagnande deras förbittring mot adeln, rycka till sig en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
