Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1649 - Öfverläggningar om Carl Gustafs erkännande såsom tronföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
väldet, såsom sedermera skedde af Carl XI, synes Oxenstierna ej hafva
förutsett, men äfven om han gjort det, skulle det icke hafva gjort
honom blidare mot det nu tagna steget, då han väl önskade en stark
konungamakt, stödd på adeln, men icke en enväldig, der rikets väl
gjordes beroende af konungens personlighet.
Den gamle, blinde Jakob De la Gardie uppträdde vid detta
tillfälle med en kraft och en frimodighet, fullt värdiga hans starkaste
mannaålder och sannolikt till icke ringa öfverraskning för Christina,
som särdeles väl valt tiden för sitt förslags framställande till rådet,
medan Axel Oxenstierna, Carl Bonde och Lennart Torstensson voro af
sjukdom förhindrade att der närvara, samt Brahe var borta i Finland,
och drottningen svårligen kunde föreställa sig att förslagets motståndare
skulle få en så kraftig förespråkare i den gamle riksmarsken, som
under de senare åren alltmera sällan deltagit i rådets förhandlingar. I
hans och de med honom liktänkandes invändningar mot förslaget
fram-sticker likväl nog mycket deras farhågor för adelns privilegier ooh
förläningar så väl som högadelns afvoghet mot det ärftliga konungadömet.
De ord riksmarsken i häftigheten lät undfalla sig om adelns träldom
under arfkonungarne kunde väl gifva Christina anledning att förehålla
honom, huru man i Sverige önskade införa ett aristokratiskt statsskick
eller ock ett valrike såsom i Polen, och detta Christinas yttrande visar
äfven att en spänning inträdt mellan henne och högadeln, hvartill vi
snart få tillfälle att återkomma. Att rådet och adeln instämde i de
öfriga ståndens yrkande på Christinas förmälning med Carl Gustaf,
tyckes visserligen stå i strid mot de planer till ett valrikes införande,
hvarför Christina beskylde dem; men derigenom att Carl Gustaf blef
drottningens gemål erhöll han ej konungaväidet och adeln blef således
alltid i tillfälle att föreskrifva honom vilkor för att blifva konung,
hvaremot den hade många skäl att befara, det han, såsom erkänd
tronföljare, skulle söka sina stöd hos de ofrälse stånden och, understödd
af dem, kunna framdeles föreskrifva adeln lagar. För öfrigt kan icke
heller nekas att, äfven oberoende af adelns särskilda intressen, vigtiga
betänkligheter förefunnos mot valet af en tronföljare åt en tjugu treårig
drottning, hvilken lätt kunde frångå sin föresats att ej vilja förmäla
sig och kunde frångå denna föresats till fördel för någon annan än
hertigen, i hvilket fall denne skulle kommit i sådana förhållanden, att
sannolikt ganska vådliga följder för rikets lugn deraf kunnat uppstå,
synnerligast som hertigen saknade hvarken ärelystnad eller förmåga
samt redan egde icke så få anhängare inom alla stånden. Stridigheterna
mellan Gustaf Wasas söner, så väl som mellan Sigismund och hertig
Carl, voro ock ännu ej förgätna samt utgjorde en fullt tillräcklig
varning för hvarje fosterlandsvän att icke gifva anledning till nya strider
om tronen, synnerligast som Christina ännu icke gifvit någon del af
sin redan fattade föresats att innan kort afsäga sig kronan, och man
således så mycket snarare kunde befara, att en alltför lång väntan
derpå skulle göra den utsedde tronföljaren otålig samt hos honom väcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
