Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1650 - Brytning mellan adeln och de ofrälse stånden - Partier inom adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
Inom presteståndet visade sig förbittringen mot adeln starkast hos
det lägre presterskapet, hvilket, då några bland biskoparne uppmanade
till försonliga och medlande åtgärder, beslöt hålla särskilda
sammanträden med uteslutande af biskoparna. Upsalaprofessorn Johannes
Terserus stod här i spetsen för de missnöjde samt yrkade ifrigare än
någon annan på kronogodsens återtagande, hvaremot biskopen
Johannes Matthiæ förde ordet för dem, som yrkade mildare åtgärder. Dock
aftog efter hand spänningen mellan biskoparne och det öfriga ståndet,
då så väl erkebiskopen som äfven åtskillige bland biskoparne mer och
mer trädde på det öfriga ståndets sida. Inom borgareståndet voro
talmannen Nils Silenius och stadsskrifvaren Nils Persson Skunck de
förnämste ledarne. Bland bönderna utmärkte sig ingen särskildt, men
hela ståndet var i stor oro.
Adeln hade infunnit sig ovanligt talrikt, men ehuru den nu hade
mer anledning än någonsin att hålla tillhopa, var den på flera sätt
söndrad. Högadeln, den rikaste, mest betydande, mest ansedda delen
af ståndet, men också den, mot hvilken de ofrälse ståndens missnöje
var företrädesvis riktadt, erkände ännu såsom sin främste ledare Axel
Oxenstierna, nu gammal och af en svår sjukdom försvagad, men ännu
alltid Sveriges främste man, öfverlägsen alla andra så i anseende som
i förmåga. Sjelfva högadeln var dock ej fullt enig, ty en del deraf
tillhörde hof adeln, hvilken under ledning af Magnus Gabriel De la
Gardie visserligen ville förfäkta adelns fördelar i allmänhet och äfven
högadelns särskilda, men framför allt icke stöta sig med drottningen
eller taga något steg, som kunde vara henne misshagligt. Hela den
öfriga talrikaste delen af ståndet utgjorde lågadeln med ringa
sammanhållning, visserligen lika ifrigt som hög- och hofadeln förfäktande de
adliga privilegierna mot de ofrälse stånden, men för öfrigt hysande
mot högadeln föga mera benägenhet än dessa. Bland denna del af
adeln var Bengt Skytte den verksammaste och den som gjorde sig mest
bemärkt, ehuru han, såsom friherre och riksråd, egentligen tillhörde
högadeln.
Så söndrad inom sig och gemensamt hotad från de ofrälse
stånden, insåg adeln snart, att den måste frånträda alla planer att inskränka
drottningens makt och att den tvärt om väl behöfde skydd af henne.
Det egna förhållande inträffade sålunda, att medan de ofrälse stånden
sökte hennes skydd mot adeln, sökte denna samma skydd mot de
förra. Från ingendera sidan hördes derföre några anmärkningar mot
hennes misshushållning, ehuru man för öfrigt visst icke sparade
anmärkningar mot hvarandra.
Innan något offentligt svar afgafs å drottningens proposition, sökte
så väl adeln som bondeståndet att, hvar för sig, vinna presteståndet.
Adeln sände till detsamma sin sekreterare, med vänlig förfrågan om
icke ståndet nu såsom vid föregående riksdagar ville med adeln vara
i godt förstånd och gemensamhet om besluten, hvartill presteståndet
förklarade sig villigt, dock med tillägg: »uti alla saker, som lända Gudi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
