Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1650 - Ståndens svar å den kungliga propositionen - Adelns svar å de ofrälse ståndens fordringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
det blefve oundgängligen nödvändigt, en sådan för det följande året af
hvar tjugonde efter gårdatalet, i afseende hvarå ståndet likväl ansåg
likhet böra hållas mellan skatte- och frälsebönder. Äfven ville ståndet
underkasta sig de öfriga bevillningarna för nästföljande tvänne år, men
mantalspenningarna endast under vilkor att de utgjordes af alla
stånden, hvarjemte bondeståndet erinrade drottningen om gifvet löfte, att
boskapsskatten ej vidare skulle utgå, samt bad henne utfärda en
förordning derom, att hvad nu blifvit beviljadt ej måtte utgöras till någon
annan än kronan.
Bland de ofrälse stånden hade sålunda borgareståndet endast i
förbigående omnämnt kronogodsens behöflighet för riket, men hvarken det
eller preste- och bondestånden gjort någon framställning om deras
återkallande. De båda sistnämnda stånden hade dock yrkat, att stora
gärden, byggnings- och salpeterhjelpen måtte komma endast kronan
till godo och ej kunna tillfalla adeln, såsom innehafvare af skatte- eller
kronohemmans räntor, äfvensom alla tre stånden, att mantalspenningar
måtte erläggas af adeln på samma sätt som af de öfriga stånden,
hvilka påståenden föranledde från adeln ett genmäle, som afgafs den
20 September och hvari ganska skarpa anmärkningar förekommo mot
medstånden. Det hade förut alltid varit vanligt, att om ett stånd hade
några besvär mot ett annat, så jemkades sådant dem emellan och först,
när ingen jemkning kunnat ega rum, drogs frågan inför kongl. maj:t.
Så hade äfven under den pågående riksdagen i begynnelsen iakttagits
mellan adeln och presteståndet och af de tre ståndens svar syntes att
dem emellan äfven sådant meddelande skett; men hvarföre det ej
blifvit iakttaget mot adeln, var svårt att inse. Det syntes väl, att vi
knappast dragit foten ur kriget, förr än inbördes illvilja sticker fram
hufvudet. Låter man en sådan inrita sig och går vänliga meddelanden
förbi, så rubbas hufvudstödet för hela regementet. Adeln kunde väl
lida hvad borgerskapet begärt att efter art, dygd och qvaliteter blifva
dragne till de embeten, dem vederbör. Det vore önskligt, att sådane
måtte bland dem uppkomma, som Guds ära, kongl. maj:ts och
fäderneslandets tjenst samt städernas förkofran eftertrakta, dervid icke
uraktlåtande något, som frångår aktningen och förtroendet stånden emellan.
På det sättet funnes öfning och uppehälle åt många; men de höga och
förnämliga riksens embeten hade af urminnes tider innehafts af adeln,
som ock genom lag och privilegier blifvit derom försäkrad och således
icke kunde föreställa sig, att någon förändring häri sökes. Så fann
ock adeln med all rättvisa öfverensstämma, att intet undantag eller
afseende hafves till parter, domare, tid och ställe, när fråga är att
skipa rätt så väl åt den fattige som åt den rike, åt låg så väl som
hög; men ansåg ock lika otvifvelaktigt, att, förr än man skrider till
doms, sådana undantag iakttagas, hvarigenom förebygges, att ett eller
annat stånds tillbörliga och öfliga friheter förryckas. Då klagan
blifvit förd, att allmogen skett våld och besvär af några bland adeln, hade
ståndet betygat sitt misshag öfver sådant, som öfver hvarje annat miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
