Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1650 - Adelns svar å de ofrälse ståndens fordringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen löjo.
423
bruk, och önskade gerna, att rätten måtte vinna sin gång mot de
skyldige; men då man vill tillmäta ett helt stånd någras brott, hvarom
de i alla fall ännu icke äro öfverbevisade, och under det skenet söka
så småningom kringskära ståndets privilegier, så är sådant intet
kännemärke till kärlek mot det allmänna bästa. De rättigheter, man nu
ville fråntaga adeln, hade den förvärfvat såsom lön för visade tjenster
emot riket eller genom laga köp, och de kunde således icke beröfvas
ståndet utan våld mot lagen. Derföre ansåg sig ock adeln mot
påminnelser till drottningen, att kronans gods och regalier böra hållas
oparterade och orubbade, vara under drottningens konungsliga hägn
trygg i besittningen af sin välfångna egendom.
De ofrälse stånden afgåfvo sedermera, den 8 Oktober, till
drottningen ett gemensamt betänkande rörande återställandet af de kronan
afhända gods och räntor, och bönderne fortsatte ifrigt sitt yrkande
häruppå. Det var endast med yttersta svårighet och medelst åtskilliga
eftergifter i andra hänseenden, som drottningen slutligen lyckades få
frågan för denna gången undanskjuten. Så afläts öfver de uttryck i
adelsprivilegierna, att »ingen vanbördig skulle i rikets embeten
dragas adeln öfver hufvudet», hvilka uttryck länge väckt förargelse hos de
ofrälse stånden, den förklaring, öfverensstämmande med den redan vid
1634 års riksdag gifna, att med »vanbördig» förstods endast den, så
bland adel som oadel, hvilken »genom lättja, odygd eller vanheder sin
redeliga börd befläckar». Presterskapet erhöll nu för första gången
formligen bekräftade privilegier, genom hvilka deras boställen och
löner mera än förut tryggades mot tilltag från församlingarna och
särdeles från innehafvarne af patronatsrätten. Borgerskapet hugnades med
nedsättning i salt-tullen. Bönderne erhöllo frihet från utskrifning och
från boskapsskatten till nästa riksdag. Dessutom åtogo sig adeln,
preste-och borgarestånden dubbel accis för att lätta allmogens bördor.
Tilllika afgaf adeln en formlig förbindelse att på intet sätt emot skäl och
billighet behandla eller trycka sina bönder, utan, om någon
oförnufte-ligen tryckte sin bonde, då enhälligt hjelpa till, att en sådan blefve
behörigen straffad.
Ofrälseståndens senaste inlaga hade emellertid väckt mycken
förbittring hos adeln och äfven inom rådet, der Axel Oxenstierna, Jakob
De la Gardie, Per Brahe m. fl. yttrade sig med mycken skärpa mot
detta deras tilltag, hvaremot Herman Fleming, Adler Salvius och Bengt
Skytte visade sig mera välvilligt stämda mot dessa stånd. Oxenstierna
ingick emellertid, vid riksdagens slut, till drottningen med en anhållan;
att de män, som bland de ofrälse stånden fört det djerfvaste språket,
måtte blifva straffade eller att hon åtminstone måtte allvarligt uttala
sitt ogillande af deras djerfhet att vilja föreskrifva kongl. maj:t huru
kronogodsen borde användas; men drottningen svarade, att hon var
satt till regent så. öfver fattige som rike, och på en fri riksdag borde
väl en hvar fritt få säga sina skäl. Man borde »så klappa det hvita
barnet, att det svarta dervid icke förgätes».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
