Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1650 - Denna riksdags betydelse i Christinas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
samt kommit til) tals, derest icke frågan om Carl Gustafs erkännande
för drottningens tronföljare mellankommit och verkat nyaj förhållanden.
De tre ofrälse ståndens bifall till förslaget härom innan adeln lemnade
sitt och ehuru det var väl bekant, att adeln var föga böjd derför, var
första steget till en öppen brytning mellan dessa stånd och adeln, och
under en sådan brytning kunde också för det tillfället något försök att
inskränka konungamakten till fördel för rådet eller, hvad i sjelfva
verket var detsamma, för högadeln icke vågas.
Vid 1650 års riksdag blef denna brytning mera bestämd och
sammanhållningen mellan de ofrälse stånden fastare än någonsin tillförene.
Adeln, från att anfalla konungamakten, blef nu sjelf anfallen i hvad
som för den var det ömtåligaste — bibehållandet af de kronogods,
hvaraf den kommit i besittning — och denna fråga var mer än någon
annan egnad att sammanhålla de öfriga stånden, då de afhända
godsens återbringande till kronan utgjorde enda möjligheten för en
minskning i de tryckande skatterna. Förhoppningen att med understöd från
tronföljaren, hvilken borde vara lika angelägen om en sådan reduktion
som de ofrälse stånden, tillvägabringa denna synes varit hufvudsakliga
anledningen för dessa stånd att bifalla förslaget om tronföljden och
sluta sig till Carl Gustaf; men nu gick drottningen, hotad i sin makt
af adeln, dem sjelf till mötes, och under hennes skydd började de nu
äfven uppträda mot åtskilliga punkter i de adliga privilegierna. .
Patro-natsrätten hade länge varit ett tvisteämne mellan adeln och presteståndet,
och detta bragtes nu på nytt å bane. Med stigande bildning hos både
preste- och borgarestånden blef obilligheten af att alla vigtigare och
mera lönande embeten voro uteslutande förbehållna adeln alltmera
känbar. Bönderne åter yrkade på likhet i skyldigheter mellan frälsebönder
och de öfrige. Adeln, å sin sida, ville icke eftergifva någon af sina
rättigheter, och brytningen mellan stånden så väl som jäsningen i
landet blef slutligen sådan, att ett inbördes krig tycktes förestå, hvars
utgång kunde blifva ganska oviss, ty ehuru de ofrälse stånden utgjorde
det ojemförligt öfvervägande flertalet, hade dock adeln på sin sida
talrika frälsebönder och i vapen öfvade enskilde tjenare samt innehade
allt högre befäl vid hären, och äfven det ofrälse krigsbefälet, som hade
flera intressen gemensamma med adeln, skulle sannolikt sluta sig till
densamma samt i följd deraf troligen en stor, om icke större delen
af krigsfolket. Drottningen, så väl som de ofrälse stånden, insåg detta
och den mer och mer framträdande oron i hela landet öfvertygade de
förståndigare inom alla stånden om nödvändigheten af ömsesidiga
eftergifter. Så blef frågan om reduktionen och om inskränkning i de
adliga privilegierna för tillfället undanskjuten, men den var derföre icke
afgjord och kunde vid hvarje följande riksdag åter framträda, med nya
förvecklingar och ny oro i sinnena. Farhågan härför och
öfvertygelsen, att drottningen ej i längden kunde beherska de mer och mer
bekymmersamma förhållandena, var utan tvifvel hvad som mer än
något annat bragte till mognad den tanke, som redan förut hos henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
