Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas första tronafsägelse - Christinas misshushållning - Hennes tröttnad vid regeringsärendena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christinas första tronafsägelse.
433
kände så mycket större förtrytelse öfver drottningens handlingssätt efter
riksdagen, ju mer det stod i strid mot de löften och förespeglingar hon
gifvit dem, medan den pågick. De äldre rådsherrarne, harmsne öfver
det bullersamma hoflifvet och det ringa afseende drottningen fästade
vid deras råd, då allt berodde af gunstlingen för tillfället, drogo sig
undan till sina egendomar. Den ende af hennes mera ansedde
rådgifvare, som troget stannade på sin post, var Axel Oxenstierna. Han
hade länge varit i onåd och hans föreställningar uträttade icke
synnerligen mycket; men under det mer och mer växande missnöjet ville han
icke öfvergifva Gustaf Adolfs dotter eller fäderneslandet. Han sträfvade
så mycket han förmådde att bringa reda i all den oreda, drottningens
slöseri och bekymmerslöshet frambragt, och man såg honom dagligen
i räknekammaren genomgå dess räkenskaper och utarbeta förslag till
statens ordnande, huru litet än sådant båtade mot Christinas
fortfarande sjelfrådighet och det slöseri, som tycktes blifvit hennes andra natur.
Så ringa lön Oxenstierna än hade för sina sträfvanden, så fortsattte
han dem dock för att icke lemna staten åt sitt öde och framkalla ännu
oblidare omdömen om styrelsen, i fall han såsom de öfrige dragit sig
undan. Så bedömes hans handlingssätt af franske ministern Chanut,
som vid så många föregående tillfällen varit hans motståndare, men
likväl alltid erkände både hans varma fosterlandskärlek och hans
öfverlägsna förmåga. *)
Christina var emellertid icke okunnig om det tilltagande
missnöjet, likasom hon äfven insåg, att hon vid nästa riksmöte icke längre
kunde räkna på de ofrälse ståndens förtroende, utan måste bestämdt
sluta sig antingen till dem eller till adeln och i båda fallen underkasta
sig ett beroende, som för hennes stolta, sjelfrådiga lynne var i hög
grad motbjudande. Det gafs dock en tredje utväg, som redan förut
vid åtskilliga tillfällen föresväfvat henne — att lemna regeringen. Redan
året efter hennes tillträde till densamma hade, enligt hvad hon sjelf
uppgifvit, en sådan tanke hos henne uppstått. Regeringsärendena,
hvilka hon i början omfattade med synnerlig ifver, hade snart nog för
henne förlorat nyhetens behag och förefallit alltmera torra, enformiga
och tröttande, ju mer hon blef förtrolig med desamma. Hon hade
gladt sig åt att visa verlden, huru hon vid 18 års ålder kunde
beherska ett folk, som då var det mest omtalta i hela Europa, men hon
insåg snart, att så länge de erfarne män, som varit hennes förmyndare,
och framför allt så länge en sådan man som Axel Oxenstierna stod
vid hennes sida, så skulle äran för hvad som uträttades under hennes
styrelse tillfalla snarare dem än henne. Föreställningen härom var
otvifvelaktigt en ganska hufvudsaklig anledning till hennes ovilja mot
kanslern och hans vänner; men äfven sedan hon nu i verkligheten blef
den, som styrde riket, fann hon rådet och ständerna utgöra band på
sin maktutöfning, hvilka kändes alltmera besvärliga i samma mån hen-
*) Jfr Chanut, Memoires, II: 201.
Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. /i is t. V.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
