Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas första tronafsägelse - Hennes tröttnad vid regeringsärendena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
nes sjelfförtroende och sjelfrådighet tillväxte. Hon insåg, att den frihet,
det oberoende af hvarje annans vilja, hon eftersträfvade såsom lifvets
högsta goda, ej kunde vinnas, så länge hon innehade tronen, och ju
mera hon öfvertygades härom, desto större blef hennes längtan att,
frigjord från regeringsbördan och utan att underkasta sig något beroende,
få endast efter eget behag egna sig åt forskningar i vetandets alla
rymder, åt resor i främmande länder och åt de många förströelser, de rika
tillfällen till personlig beröring med tidens mest framstående
personligheter, som derunder stodo henne till buds.
Denna hos Christina mer och mer mognande föresats att afsäga
sig regeringen förklarar mycket i hennes handlingssätt, som eljest
förefaller gåtfullt. Hon var för mycket mån om sin myndighet och äfven
för mycket statsklok, att icke sjelf inse de vådor, hennes rådgifvare för
henne framhöllo af Carl Gustafs utkörande till tronföljare. Hon kände
också både hans lynne och hans förmåga alltför väl för att icke finna,
att han ej i längden skulle åtnöja sig med den exspektantplats, hon
anvisat honom, och hon visste äfven att hon i honom hade den
farligaste medtäflaren om svenska folkets tillgifvenhet; men detta
tronföljareval var ett vigtigt steg till underlättande af hennes tronafsägelse.
Hon ansåg sig hafva uppfylt sin pligt mot honom, då hon med
gåfvan af sin krona infriade löftet om sin hand, och hon ansåg sig äfven
hafva fylt sin pligt mot sitt folk, då hon gaf det en konung, som efter
hennes öfvertygelse var mer än någon annan vuxen detta höga kall.
För egen del kunde hon också med skäl vänta af hans tacksamhet
större fördelar, än om hon helt enkelt afsagt sig kronan och låtit
tronföljden derefter bestämmas af ständerna. Sedan hon så ordnat för sin
och sitt rikes framtid, kunde hon mera obekymrad öfverlemna sig åt
sin naturliga frikostighet och sin böjelse att göra alla sig förbundna,
med hvilka hon kom i närmare beröring. De ofrälse stånden hade hon
smekt för att motverka högadelns planer att inskränka hennes
myndighet, men när detta ändamål var vunnet, ansåg hon sig sedermera hafva
föga skäl att vidare ställa sig in hos dem. Att afhjelpa deras besvär
och ställa oredan i rikets penningeställning till rätta blefve hennes
efterträdares sak. Han finge äfven återtaga de bortgifna kronogodsen, och
derföre kunde hon vara så mycket mera frikostig dermed, likasom hon
äfven kunde taga regeringsbördan så lätt som möjligt under den korta
tid, som återstod henne att bära den.
Alltsedan kröningen hade hon också oupphörligt skyndat från den
ena förlustelsen till den andra. Efter julnöjena, som fortforo ända till
slutet af Januari, reste hon till Gripsholm, der Carl Gustaf mottog
henne med allehanda lustbarheter, och derefter till Ekholmen, der grefve
Magnus icke mindre uppbjöd sin förmåga att roa henne. Sedan togs
vägen till Upsala, der festligheter omvexlade med lärda öfningar,
anstälda till drottningens förströelse. Längre fram på våren reste hon till
Gotland och Öland, och i Juni till Nyköping, der hon först skall gifvit
Carl Gustaf del af sin föresats att nedlägga regeringen. Han afstyrkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
