Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Den messeniska smädeskriften - Rättegången mot Messenierne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den messeniska smädeskriften.
447
Mot rikskanslern hade han varit förbittrad derföre, att fadern sagt denne
hafva varit skulden till hans och till Johannes Messenii fängelse. Till
gamle Johannes Messenius hade kanslern vid ett tillfälle sagt: »Jag
tror I viljen blifva rikskansler i Sverige i förtid», hvartill Messenius
svarat: »Jag tror I, herr rikskansler, viljen blifva konung i Sverige i
förtid», hvilket kanslern sedermera aldrig förlåtit honom. För öfrigt
hade han ingenting att bekänna och, ehuru han hotades med
pinbänken, om han ej upptäckte hvilka som haft del uti eller varit
medvetande om hans skrift, försäkrade han dock ytterligare, att han ej derom
rådgjort med eller delgifvit det åt någon.
Faderns skrifvare inkallades och anbefaltes meddela allt hvad han
visste om denna skrift, om den äldre Messenii andel deri, om hvilken
plägade besöka fadern eller sonen, eller från hvilka de erhöllo bref,
m. m. Han hade tillfälligtvis sett de två rader, som utgjorde
underskriften och hvilka voro af sonens hand, men, så vidt skrifvaren visste,
hade fadern ingen kunskap derom. Uppmanad att säga sanningen, så
skulle han strax slippa och »ändock få något derför», svarade han, att
han icke visste mera och ej kunde tala emot sitt samvete.
Med den äldre Messenius höllos flera förhör, och det syntes
tydligt, att det var honom man i synnerhet ville åt. Han bedyrade
upprepade gånger vid sin själs salighet, att han icke haft någon del uti
eller kunskap om sonens skrift, och när grefve Magnus uppgaf, att
sonen redan bekänt på honom, svarade han: »Aldrig med sanning. Jag
har handlat mot honom som en ärlig fader, rådt honom till trohet mot
fäderneslandet och öfverheten, men förmärker nu Guds rättvisa dom
och straff, ty såsom han nu handlar mot mig, har jag handlat mot min
fader och detta väl förtjent.» Sedan man för honom uppläst
smädeskriften, sade han, att sonen den aldrig gjort. Den sista Juli hade han
kommit till Stockholm och den 16 Augusti rest derifrån, hade alltså
haft för liten tid till dess författande. Då i skriften funnos fransyska
ord, så hade icke heller presten (Christopher i Fors) kunnat författa
den; men om man ville förekalla sonen, så skulle fadern taga skulden
på sig och då finge man sonen nog att bekänna sanningen. Sonen
blef ock genast förekallad i faderns närvaro, men förblef, oaktadt alla
föreställningar, vid sin förra bekännelse, och när fadern påstod, att han
icke var i stånd att författa en sådan skrift, bad sonen om något ämne
att skrifva öfver, då han skulle visa, att han väl kunnat göra det.
Samma afton hotades fadern i fängelset med pinbänken, om han
ej bekände, och man lät bödeln bära pinoredskapen fram och tillbaka
utanför hans fönster. Han förklarade sig då villig att bekänna, blott
han förskonades från pinbänken, och då han följande dagen (den 16
December) var förd i rådkammaren, erkände han sig hafva syndat och
högeligen felat, synnerligen genom att med sin son och andra hafva
fört grofva tal, med hvilka han velat göra sig stor och vinna anseende
såsom en god patriot. Grefve Magnus uppmanade honom att bekänna
med hvilka andra än sonen han fört sådana tal, erinrande honom der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
