Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Den messeniska smädeskriften - Rättegången mot Messenierne - Messeniernes afrättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den messeniska smädeskriften.
181
När domen i hofrätten afkunnades för den äldre Messenius, sade
han: »Jag tackar eder för nådig dom. I mågen hafva goda samveten,
ty I hafven dömt rätt och såsom jag sjelf skulle hafva gjort. Gud
välsigne hennes maj:t och låte allt ondt härmed hafva en ända!»
Redan på andra dagen efter domens afkunnande blef den
verkstäld. Då fångarne nu möttes, föll sonen på knä och bad under
tårar fadern om tillgift för den olycka, hvari han bragt honom. Fadern
gaf den begärda förlåtelsen, hvarefter de åter skildes. På Norrmalms
torg afrättades den äldre Messenius och på stadens dåvarande
afrätts-plats utanför Norrmalm undergick sonen sitt straff.
När drottningen, något öfver två derefter och en månad innan
hon lemnade Sverige, for förbi afrättsplatsen, befalte hon vid åsynen
af de ännu qvarstående steglen, att de skulle borttagas och hvad ännu
återstod af den olycklige ynglingen begrafvas. Hon visade äfven ånger
öfver den hårda domen och sade, att de som rådt henne dertill
förtjent lika straff.
Den äldre Messenius hade till drottningen testamenterat sin
skrift-och boksamling, som af arfvingarna värderades till 7,000 rdr och
hvilken också till slottet aflemnades. Vid samma tillfälle hade han äfven
åt drottningen anbefalt sin enka och sina döttrar. Enkan fick dock
endast det återstående af mannens lön, men måste af egna medel
betala hans skulder, emedan hans förläningshemman gåfvos åt andra.
Åt hvardera af döttrarna lofvade Chistina ett årligt underhåll af 20c
rdr, men hvilket aldrig utbetaltes. Först år 1684 erhöll den enda då
qvarlefvande dottern af Carl XI ett årligt underhåll af 100 daler
silfvermynt.
För efterverlden framstår den behandling, Messenierne
underkastades, såsom en fläck både på Gustaf Adolfs och ännu mera på
Christinas och hennes rådgifvares minne. Alla tre Messenierne voro
visserligen oroliga hufvuden och i allmänhet föga förtjente af en
aktningsfull hågkomst, men så blefvo de ock på ett oförsvarligt sätt
behandlade. Den både till tiden och egenskaperna främste ibland dem,
Johannes Messenius, dömdes till döden utan att vara öfverbevisad om
något brott, som var med dödsstraff belagdt, och, ehuru dödsdomen
visserligen eftergafs, blef han likväl sedermera i nitton år qvarhållen i
det hårdaste fängelse och utsatt för ett omenskligt förfarande, endast
emedan han ansågs alltför farlig att släppas lös. För de lidanden han
underkastades i sitt fängelse kan väl icke Gustaf Adolf göras ansvarig,
då han tvärt om, på fångens första klagan, anbefalde en mildare
behandling, men det måste dock alltid läggas den store konungen till
last, att han icke åtnöjde sig att landsförvisa Messenius, hvartill han
hade fulla skäl, hvaremot det långvariga fängelsestraffet var grundadt
icke på bestämdt lagstadgande, utan på konungens godtycke. Icke
mindre klander bör ock träffa dem som deltogo i en dom, hvilken
sons Arnold Messenii brott och afrättande» i Adlersparres Historiska samlingar.
I: 302—402.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
