Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1652 - Christina närmar sig åter Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
så mycket svårare som drottningen ingalunda lemnade honom fria
händer, utan fortsatte slöseriet med gåfvor och förläningar till sina
gunstlingar och äfven för öfrigt vid flera tillfällen gjorde sin egen vilja
gällande, ehuru hon i allmänhet visade allt mindre håg för
regeringsärendena och öfverlemnade allt det besvärliga deri åt de båda
Oxenstiernorna.
Ett slags ministèrförändring inträdde sålunda, hvilken stod i nära
samband med Christinas förändrade förhållande till högadeln. Denna
hade, sedan efter brytningen med Oxenstierna hennes sjelfrådighet,
slöseri och förkärlek för sina gunstlingar trädt mer och mer i dagen,
sökt inskränka Christinas konungamakt och genom att motsätta sig
Carl Gustafs utnämnande till tronföljare äfven sökt bereda sig fria
händer för framtiden. Christina, som visst icke saknade skarpsynthet,
insåg detta och genomdref derföre med de ofrälse ståndens tillhjelp
tronföljarevalet vid 1649 års riksdag samt tillvägabragte genom det stöd,
hon vid den följande riksdagen gaf dessa stånd, en sådan förändring i
förhållandena, att adeln, från att söka inskränka konungamakten, tvärt
om måste hos denna söka skydd. De ofrälse ståndens stigande
anspråk och svårigheten af hennes ställning för framtiden mellan dem
och adeln hade sannolikt, i förening med ökad olust för
regeringsbestyren, varit hufvudorsaken till hennes under året 1651 fattade beslut
att nedlägga regeringen, och då hon öfvertalades att afstå derifrån samt
tillika erfor, att de talrikare folkklasserna mer och mer vände sina
förhoppningar till tronföljaren, slöt hon sig i stället till adeln, af hvilken
hon numera hade ingenting att frukta för sin myndighet, men som för
henne var en vida angenämare bundsförvandt än de öfriga stånden.
En naturlig följd häraf var att högadelns förnämste ledare, tillika den
mest ansedde mannen i riket och som nu senast gifvit henne så
öfvertygande prof på fast tillgifvenhet för hennes person, äfven fick
öfvertaga ledningen af regeringsärendena, den han onekligen kunde bättre
utöfva än någon annan, blott hon äfven lemnat honom full frihet dertill.
Sådant var dock, såsom nyss nämndes, icke förhållandet.
Alltsedan den förra brytningen med Oxenstierna hade Christina varit den
verkligt styrande, och det är ett icke litet bevis för hennes
öfverlägsenhet, att hon redan vid nitton års ålder kunde böja efter sin vilja
sådane män, som då suto i hennes råd. Olyckligtvis var hennes vilja
alltför ofta i strid med rikets nytta, åtminstone i hvad som rörde
hushållningen med kronans egendom och inkomster, i hvilket hänseende
likväl hennes rådgifvare så mycket mindre kunde göra något allvarligt
motstånd, som de sjelfve i mer eller mindre mån dragit fördel af
hennes misshushållning. Det var ock denna, i förening med det vilda
lifvet vid hofvet och gunstlingarnes mer och mer stigande inflytande,
som från henne vände folkets tillgifvenhet. Ännu vid 1650 års
riksdag var missnöjet mindre riktadt mot drottningen än mot adeln. Hon
var ännu för den talrikare delen af folket den store Gustaf Adolfs
dotter, hvars af fadern ärfda gifmildhet missbrukades af adeln. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
